Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1866, sida 2

kanon, tog fram flaskan, som jag hade lå tit den tjocka marketenterskan fylla, oc! tog mig en grundlig styrkedryck. Då jag slutligen släppte flaskan frår mun och höll henne mot ljuset, såg ja till min häpnad att jag hade druckit u mer än hälften af bränvinet. Guds blixt; det var en sup som förslog En så stor klunk hade jag ännu ald tagit; men jag kände mig präktigt till mod: derefter. Det var så varmt i magen som hade jag gjort upp en liten brasa der, de trötta lederna föreföllo mig åter likasom smorda på nytt, och jag blef rikti ig i hufvudet, så att kanonkulornmande samt infanter m föreföll mig I skrattade jag för mig vår kanon for tillbaka lavettsvansen dervid förs mig tärna. Slagtningen fortgick emellertid. Napoleon tycktes vara ursinnig öfver att han innu inte hade slagit oss, han lät oss nte lingre hemta andan, utan jagade alltjemt nya infanterioch kavallerikolonner emot oss, så att våra tunna leder slutligen började svigta, och de i luckorna trädande verna sammansmälte allt mera. g stod bredvid min kanon och brydde mig ej mera om Gud och hela verllen som man brukar ga, utan viskade Ultjemt loppet, som redan var svart och wphettadt af det långvariga skjutandet. ill dess jag med ens Kände mig helt beynnerlig ull mods, Då jag drog viskaren ur loppet, hvarill erfordras en viss ansats, raglade jag tt par steg åt venster, och dervid blefvo isynnerhet då hvarje skott och ökte att klippa af