Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1866, sida 2

och framtränga allt oemotständligare, oaktadt de skurar af kartescher, som våra kanoner slungade emot dem. Då kanonoch gevärssalvorna tystnade en minut, hörde man under dessa korta pauser det förfärliga dånet af dessa välliga kyrassierhästars hofsla Det var ett förfärligt ögonblick. Lrutröken blef allt tätare, landet från den lefvande jernmur, som stormade emot oss, allt tydligare och förfärligare, häistarnes snysande allt hotfullare. Jag kastade en sidoblick mot vårt infanteri för att se huru det förhöll sig. Det stod dels i linier, dels i fyrkanter med gevärskolfven mot skuldran, lugnt och rörligt likasom hugget ur sten, och blieade öfver gevärspiporna mot det täta crutrökmolnet framför sig, ur hvilket det slycksbådande rasslandet och dånet hördes ult tydligare. Vi hade just åter affyrat våra kanoner ich jag kastade ännu en blick mot den umalkande faran. Gud vare oss nådig! En lång rad af höjda svärd och blixtrande lijelmar framlyker på en gång ur krutröken; trumpeerna smattra tätt invid våra öron; mörka, skäggiga ansigten ropa sitt vidt kringljulande vive Vempercur! och hela kavallerinassan störtar öfver oss som en snölavi Då braka ännu en gång våra karteschaddningar emot dem, och handgevärselden mattrar från våra linier och fyrkanter; mn förrärlig oreda uppstår, hästarne stegra ig och gå öfver, enstaka ryttare framränga mellan våra kanoner och hugga in å oss med sina långa pallascher, jag katade med min kanonviskare en kyrassier u sadeln så att han nedföll dånande brd