Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1866, sida 2

och förställarne mäste hastigt köras tillbaka för att hemta ny. Detta var en liten paus hvarunder man kunde hemta sig; ty genom det myckna kancnviskandet och frumsk jutandet efter reculen, hade våra armar blifvit likasom rådbråkade. Vi aftogo tschakoerna och torkade svetten ur ansigtet, som redan var alldeles svart af krufröken, samt tittade åter bort mot fransoserna. Jag ännu i handen en gammal lapp, hvarmed jag torkade mig i håret och änsigtet, då plötsligt den kanonier, som hade numero ett vid vår kavon, stötte mig i sidan och sade att jag bor sKkis att svettus så der af bara år dan ofta I had och af hvilken jag tåla det. Jag utsträckte såled. ben och gaf honom he ys st en spark fö: den förolämpning han hade tillfogat mig. Men knappt hade han riktigt bekomni. den, förrän jag kände en väldig örfil bränna på min venstra kind. Det var ändock nästan för mycket, och ehuru det naturligtvis var gansk a tjenstvidrigt att börja ett slagsmäl vid kå mnonen, miät under brinnande batalj, så kunde jag likväl inte uthärda skymfen, utan utstri äckte min högra hand och ämnade just klämma till af alla krafter, då den smädefulle kanonierens hufvud plötsligt flög för fan i våld, och en blodström sprutade högt upp ur halsen. Derefter nedföll kroppen tungt och handlöst likt ett kullsågadt träd. En fransysk kanonkula hade bortryckt hans hufvud innan min örfil nådde honom. endast mitt högra