Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1866, sida 2

ita en hel. — Men ni får ju ingen eld! Kom hit, kanonier, så skall ni få en vit torrt fnöske. Och dervid lutade hon sig ned öfver sin org och trefvade efter bleckdosan med nösket. Då varseblef jag en präktig kikare, som åg på den ena sidan i korgen, och jag ågade marketenterskan hvar hon hade ätt honom. — Jag hittade honom efter slaget vid Dresden, arade hon; — troligtvis har ågon fö n officer förlorat honom der. Man har bjudit mig mycket pengar för hohom, men jag vill behålla honom som ett minne. Det är så vackert då man tittar i honom, och man kan så tydligt se alla aflägsna föremål. — Åh, låt mig titta litet en enda gång, sade jag, — aldrig har jag haft en sådan tingest i min hand, och jag ville gerna veta hvad hecrar generaler se, då de hålla sina glas franXör ögat. — Nå, kom då hit, kanonier, sade marketenterska i det lny framtog kikaren och drog ut honom, så at han blef nästan så lång som en karbin, jag skall först stalla honom åt er, så attwi får en riktigt tydlig bild. Sedan hon en lång stund ymkat och vridit kikaren, lade hon honon i mina båda händer och sade att jag skulledlunda med det venstra ögat och kika me högra. N Det ejorde jag också, men i början sg nung at im idel dimma safnt grör h röda Yr, men tt riktigt föremål kunde jag inte få sigte