Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1866, sida 1

Bref. (Från Hand.-Tidn:ns utgifvare.) S:t Gallen d. 2 Maj 1866. Till Mänchens kyrkor höra, såsom nödiga bihang, sparbössor, placerade här och der för olika fromma ändamål, såsom till den heliga kyrkan, till det eller det hospitalet, till de fattiga, m. m. I alla kyrkor, som nu besöktes, var en sparbössa framstående, och den bar öfverskriften ,S:t Peterspenning. Det var naturligt att äfven protestanterna ville dertill bidraga, då Sverge under århundraden ingenting offrat på detta altare. När den stora kopparslanten (ett femörestycke) nedföll i sparbössan, vittnade ett doft ljud att bössan var i det närmaste tom. Vi fägnade oss dock åt att h. hel. påfven skulle kunna finna det han har ännu vänner i det höga norden. Olyckligtvis var vårt bidrag ej mycket egnadt att uppbjelpa den påfliga skattkammarens dåliga finanser; men många bäckar små etc. Man bör ju också mera se till gifvarens sinnelag, än gåfvans storlek. Derföre tyckte vi ock att de fromme bedjarne i S:t Bonifacii kyrka betraktade de offrande med uppmärksamhet och aktning. Uti Glyptotheket, eller Museet för den antika skulpturen, rådde den förträffligaste anordning, i det föremålen voro här placerade historiskt, så att man från den egyptiska salen inträdde i den gammalgrekiska, för att derefter möta bilderna från Greklands blomstringstid. Efter samma princip är också i viss mån den gamla tafvelsamlingen ordnad, och det är anmärkningsvärdt att härigenom en viss likhet uti utvecklingen på båda dessa konstområden blef ganska påtaglig, ehuru tidehvarfven och föreställningssätten voro så skilda. Likasom Greklands herrliga skulptur utvecklade sig gradvis från det egyptiska barndomstillståndet, så utvecklade sig både Italiens och Tysklands målareskolor utur ett barndomstillstånd, af naivaste art. Det är dock tydligt att det först var bekantskapen med de antika bilderna, som bragte målarekonsten till den höjd, hvilken den uppnådde med Michel Angelo, Rafael och Italiens öfriga odödliga mästare. Så som de båda omnämnda gallerierna här äro ordnade kan man ganska noga följa denna utveckling, enär de förmedlande länkarne finnas för båda. Af antik skulptur har Minchen några berömda originaler, såsom Apollo Citharoedus, en sofvande satyr, m. fl., hvilka man känner af fotografier och statyetter. Här finnas också några bronzer af högt värde. I öfrigt finnes en mängd antika konstföremål i fragment eller restaurerade. Man måste häpna deröfver att den antika kulturen kunnat lemna så många bidrag till Europas olika gallerier, till trots af den gräsliga förstöring, hvarför den varit utsatt, med särskild hänsyn till de hedniska gudabilderna. En och annan räddades väl derigenom att han erhöll ett kristligt helgons namn, och sålunda öfverflyttades från den ena olympen till den andra, från Greklands till det döpta Roms. I det gamla målningsgalleriet är det isynnerhet den äldre tyska konsten, som är mycket rikt representerad. Dernäst kommer den nederländska, af hvilka tvenne kabinetter äro egnade det ena ensamt åt Rembrandt och det andra åt den utmärkte koloristen Adr. van der Werft. Dessa små målningar af Rembrandt äro herrliga. Äfven af v. Dyk finnas flera utmärkta arbeten. Ingen målare öfvergår dock Rubens i produktivitet. Här uppfylla hans kolossala målningar ett par tre stora salar; på samma sätt i Dresden och Louvren, och sannolikt förekommer han äfven i flera andra museer. Han måste ha haft en storartad verkstad, med många arbetare. Skada blott att han haft så obehagliga modeller till sina många nakna qvinnofigurer. — Minchens stolthet är en helig Cecilia af Rafael (äktheten dock ifrågasatt), som är oändligt vacker, samt ej mindre än 7 Murillos, alla förtjusande, men isynnerhet en, flickan, som räknar de pengar hon fått för sina sålda vindrufvor. Den spanska skolan är i öfrigt ej så rikt representerad, men de taflor, som finnas, äro utmärkta. En beundrare af de gamle mästarne går ej utan en viss motståndsanda öfver till de nya. Dock är det nya Pinakotheket i Mänchen egnadt att rubba hans förkärlek till de förra. Genast vid inträdet i den första salen stannar han framför Kaulbachs porträtt af konung Ludvig I, ehuru föremålet förefaller temligen underordnadt. Vid inträdet i nästa sal studsar man ovilBE RE a. I 1 fö