Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1866, sida 2

Samla nu sina tankar och uppehåll mig inte så länge. Det är bäst att han berättar oss sina äfventyr under slaget från början till slut; då kan jag sjelf finna hvad meningen egentligen kan vara. Arbetarens anletsdrag började plötsligt att stråla, likasom hade han fått en ide. — Guds blixt! ropade han och slog sig med högra handen mot knät; — det kan väl inte vara historien om kanonerna? — Ja, det vore kanske möjligt! — Berätta han ifrån början! utropade amtmannen otåligt; — jag kan härvid icke förlita mig på hans omdöme, utan jag må ste sjelf söka få en öfversigt af saken. — Nå, om den nådige herr amtmannen befaller, sade arbetaren, — så skall jag gerna dra fram med det lilla jag vet, — men mycket är det inte! Och han försjönk först i ett kort eftersinnande, hvarunder han småningom tycktes ordna sina tankar och minnen, samt började derefter, först något långsamt och omständligt, men derefter alltmera flytande, alltefter som de gamla minnena småningom uppvärmde hans hjerta och sjä — Nå, ser herr amtmannen — — jag stod således som kanonier vid den engelska fremlingslegionen under hertigen at Wellington, som kommenderade hela ar mån; — — han såg egentligen inte rik tigt ut som en soldat, men en duktig general var han i alla fall, det måste man medge. — Ni vet ju, herr amtman, då Napoleon hade återkommit från Elba och åter hade satt sig på sin tron i Paris, så skulle den förra dansen börjas om igen. — En sakramenska karl var den der Napoleon, det kan ni tro herr amtman, och hvem vet om han inte kommer än en gång