Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1866, sida 2

utom satt han till häst med krokig rygg och hufvudet litet sänkt, hvilket gaf honom det der skolmästareutseendet; men då man såg hans krokiga näsa och stora ögon, märkte man genast att man inte hade att göra med en skolmästare, det kan jag förkra er, stränge herr amtman. Sedan hertigen väl var förbi oss trodde vi naturligtvis att det skulle brista löst i je ögonblick; men fransoserna stodo och regnet strömmade alltjemt n himmelen, så att det var en lust och glädje som man brukar säga, — fastän man inte alltid menar det. Sådant är otrefligt, det kan jag försäkra er; ty då man en gång har gjort sig beredd på att det skall bryta löst, och det då inte bryter löst, blir man afkyld, och derför frös jag nu mera än förut, och jag blef så hungrig att jag knappt kunde härda ut. Vi hade för länge sedan åter lagt bort luntorna, och emedan vi redan stått sysslolösa i nära två timmar, utan att det aldraminsta hade inträffat från fransosernas sida, så gick jag några steg bakåt för att se om ingen marketenterska fanns i närheten; ty derpå brukade ej vara någon brist, emedan den stora staden Brissel låg i närheten. Ä Jag hade knappt vändt mig om förrän jag såg en bastant qvinna med en tung korg nalkas värt batteri. Emedan jag inte kunde gå långt bort ifrån min kanon, så vinkade jag åt henne att komma närmare, och det dröjde ej länge förrän hon ställde sin tunga korg på marken, satte båda armarne i sidorna och frågade hvarmed hon kunde tjena mig. (Forts.)