Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1866, sida 2

Jag handlade dervid kanske något fö trångbröstadt, men det föreföll mig mot bjudande att emottaga ett bistånd, hvilke hade kunnat betraktas som en belöning för gjorda tjenster. Desto större var glädjen således en da; då Halbert och hans unga fru öfverra skade oss här, och jag efter de först: helsningarne presenterade för dem Man danflickan såsom min hustru. Kate var gladt öfverraskad, emellertic mindre öfver mitt giftermål, om hvilke hon redan hade hört talas, än den för ändring, som under den korta tiderymder af icke fullt två år hade försiggått mec Jeanette, eller snarare Schanhatta, unde: hvilket namn hon först kände henne, och knappt förmådde hon öfvertala sig att der bildade, älskvärda unga frun, med de hulda, något tillbakadragna väsendet, va samma vänliga indianflicka, hvilken änn alltjemt föresvätvade hennes minne såson hennes makes djerfva räddarinna, såson Missouris forellEfter denna dag sammanträffade vi naturligtvis ofta med familjen Halbert. Mödor och faror hade sammanfört oss, och lyckan samt tillfredsställelsen förenade oss allt fastare med hvarandra. Förhållandet mellan Kate och Jeanette blef snart innerligt, och isynnerhet i saker hvari mannen ej kan hafva någon klar insigt, visade sig den förstnämndas inflytande på min hustru såsom verkligen välsignelse. rikt. Då jag nu betraktar min Jeanette, hurt hon så sannt qvinlig, så klok och derjemte så anspråkslös endast genom sir mörkare hy erinrar om den arma, öfvergifna indianflickan, som jag en gång räd