Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1866, sida 2

jag inte sätta mig deremot! (Bra, bra!) Men herrarne få då lof att vara tysta der nere, så att voteringspropositionen kan göras i ordning. Det går fortfarande till utan någon sans facon i vällofl. ståndet, såsom ni finner. Man anser att riksdagen ej kan hinna afslutas förr än i Juli, i slutet af månaden, säger man. En kongl. proposition lärer ankomma, och dess behandling ända igenom torde förlänga riksdagen med sina 14 dagar. Det lär vara en proposition som är föranledd af arbetena på sammanbindningsbanan och den trafikled, som måste öppnas öfver Riddarholmen, när bron afstänges för arbetenas skull. Så vill man veta. Döden bortryckte i går en aktad officer, kaptenlöjtnanten vid K. M:ts flotta, adjutanten hos prins Oscar och dennes gode vän, Arvid Afzelius, son till ,,Sagohäfdernas författare. Afzelius var kommenderad officer på korvetten ,,Carlskrona, men detacherades till Barthelemy såsom batteriofficer, hvarigenom han undgick att dela det hemska öde, som kort derefter träffade korvetten och dess besättning. På Barthelemy blef han gift med guvernören öfverste Haasums dotter, som dock efter ett kort äktenskap afled. Han gifte sig sedan med prof. Retzii dotter, som öfverlefver honom. Afzelius var en särdeles angenäm man, omtyckt af alla för sitt redbara väsen. Han förkylde sig i vintras då han gick i den djupa snön till Carlberg, der han var anställd såsom lärare för sjökadetterne. En mängd utländska ordnar strålade på Afzelii bröst; dem hade han fått på sina resor i utlandet med prins Oscar, den tiden denne for i friareärenden. Jag rår inte för det, brukade han blygsamt svara, då man pekade på hans myckna lullull. Afzelius var, utom mycket annat, skönskrifvare i ordets fulla betydelse, — en präktigare skrifstil än hans kunde man näppeligen få se. Så besynnerligt det än kan låta, har en så lumpen omständighet som den, att operakällaren ombytt egare och blifvit, som Konjander säger, uppsnyggad på senare tiden, varit de sednaste dagarnes evånement, och våra stora tidningar ha till och med ej ansett det under sin värdighet att tala derom. Ja, men det är en historisk källare, säger man, artister och litteratörer besöka den, Carln vistas der, Hedin sitter der, Blanche, Mankell, Lindström, Wetterhoff, alla träffar man der. Må vara, men det är blott en källare som blifvit uppsnyggad — ett allt för litet ämne för stora tidningar. Med undantag af de två inre rummen, som sammanslagits till ett, är lokalen sig lik; de två stora nya kakelugnarne, som tidningarne talat om, äro de gamla som stått der i några år. Men nog om denna sak. Ett litet yrväder har i dag hedrat oss med en kort närvaro — ett föga lofvande förebud till majfesten i morgon. Kongl. teatern ger i morgon middagsspektakel, liksom den gjorde förra året samma dag. Detta ser ut som om ett verkligt behot att gå på spektaklet vore för handen, men så är det väl ej; en mängd resande torde dock begagna sig af det ovanliga tillfället att sitta på spektaklet under middagstiden för att skratta åt Uddman i ,, Niärnbergerdockan och beundra den graciösa m:l Forsberg i balletten ,,Les Jardinieres. Xy.