Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1866, sida 2

Ett leende af stolthet flög öfver fru Jeanettes sköna drag. — Då beskrifver ni väl också vårt hus? frågade hon högre. — Ert hus och er trädgård, ert vin och edra blommor, men framförallt den ljufva frid, som omsväfvar ert för mig oförgätliga hem, och den lycka och tillfredsställelse, som bo under detta välsignade tak. Vi hade kommit fram till förstugudörren. Wandel vände sig om mot mig och räckte mig handen. Han sade ingenting, men hans ögon förrådde att han hade hört åtminstone den sednare delen af vårt samtal. Några minuter derefter sutto vi förtroligt omkring det dukade bordet, på hvilket några efter Mandansed tillredda köttskifvor bildade den förnämsta rätten. Jag qvarstannade ännu två dagar på farmen, och då jag slutligen drog mina färde, följdes jag ett godt stycke at Wandel, fru Jeanette och lilla Johanna. Afskedet kostade på mig; äfven mitt kära rärdfolk tycktes ogerna se min afresa. Tolf år hafva förflutit sedan dess. Wanlels hår har väl grånat under denna tid, nedan hans sköna maka blifvit en ståtlig natrona, och deras älskliga dotter troligen itgör den välsignelserikt verkande medelmunkten i ett nytt hem. Men huru mycet åren än må hafva förändrat deras ttre, hafva deras hjertan likväl förblitvit esamma, jag känner det, jag vet det, ty å mycken uppriktighet, en så stor inre rid ådagalade deras ord och blickar. Sluts