nedring flydde hän for att dock en gång känna sig såsom menniska, derifrån han uppsände sin enkla, gripande bön till den Gud, som han nästan kunde tro hade öfvergifvit honom, till och med dit, i den lilla landtkyrkan framfor Guds altare oljde den råa soldathopen honom. Först måste: bönderna köra officerarne och de andre gardisterna till kyrkan, och när de så hade kommit ditin, blefvo de utdrifna ur sina stolar, under rått skratt och eder knuffade och utskällda och, hvad som isynnerhet var en omtyckt förlustelse, huggna i benen af de långa jernsporrarne. Att vissa personer på så satt blefvo slagna till krymplingar, förokade blott scenens putslustighet. Hvilka nedrigheter och skamligheter, som af officerare och gardister begingos mot böndernas hustrur och dottrar, det kan endast antydas. Förutom all denna kroppsliga träldom måste bönderna fordraga utsugningar på allt sätt. Vid furageringsleveranserna måste de hålla på att lassa till dess gardisterna sade att det var nog; all spanmål, som levererades i afgift. måste lemnas i rågadt mål; lånte bonden en skäppa korn ur magasinet, så erhöll han struket mål, men måste återbetala rågadt, liksom det vid restantier debiterades en skappa såsom straffränta för hvarje tunna. Ätt den civila öfverheten under dylika förhållanden troget gick hand i hand med den militäriska brutaliteten, föll naturligtvis af sig sjelf på en tid, då den högsta myndighetspersonen i orten, amtmannen, var en välboren tysk adelsman samt häradsfogden och andra underordnade. tjenstemän hans kreatur. Det är tillräckligt att härpå anföra ett enda exempel: Stege och Elmelunda ladugårdar voro bortförpaktade till amtmannen för 1,000 rdr årligen, en efter den tidens penningvärde och gårdarnes beskaffenhet temligt hög afgift. Icke destomindre kunde ridfogden Kr. Ahrentzen och hans svåger, häradsfogden Henrik Pedersen, åter i sin ordning arrendera dem af amtmannen för en betydligt större afgift och likväl hafva ganska stor vinst, naturligtvis ända till dess gårdens bönder hade blifvit alldeles utplundrade. I stället för 1 skäppa i skrifvarpenningar, tog ridfogden 2 0. s. v. För att sätta kronan på verket, unde bönderna aldrig få något qvitto på hvad de hade levererat; ty den af lagen anordnade kontraboken blef aldrig förd, få eller inga fastebref utgåfvos och det hela befann sig i den gränslösaste förvirring. Blott ett var säkert, nemligen att bönderna skulle betala, gifva spanmål och lemna qvarter, träla som slafvar och åse huru deras hustrur och dettrar fingo tjena till förnöjelse för förtryckarne. Blott få år och Möen hade nedsjunkit i det uslaste elände, åkerbruket förföll eller upphörde alldeles, husen blefvo fallfärdiga rucklen, på landsvägen såg man hela tiggarfamiljer, hvilka för resterande skatter eller annan skuld hade blifvit förjagade från sina gårdar, framsmyga med bäfvan och rädsla för att möta beväpnade, och dessa utarmade bönders antal tilltog i en utomordentlig grad, särdeles då bönderna på grund af betydliga hafreleveranser slutligen måste beså nästan all sin jord med hafre, och då kunde de till och med på en enda dag se hela sitt förråd tillintetgjordt. Ni det nemligen behagade en forbiridande afdelning att göra rast vid en bondgård, jagade man helt enkelt hästarne in i hafreäkern. då hafren ännu stod på roten, i annat fall uttömde man bondens! lada och läto hästarne uppäta spanmålen. Såsom qvitto kunde bonden få några dugtiga rapp af en piska, eller, om herrarne voro vid dåligt humör och bönderna för påträngande, arrangerades en spetsgårdslöpning, och derpå redo ,.de raske krigarne vidare. Sålänge utgifterna blefvo någorlunda regelbundet betalda. var det naturligtvis likgiltigt huru det: gick bönderna; den tid kom emellertid snart, då afgifter såväl af spanmål som i penningar från många mantal alldeles upphörde, och då blefvo de höge herrarne i Köpenhamn bekymrade. Nu skulle detta hjelpas. Man tog då och lade den lilla ön Baage under Möens amt, för att komma de utarmade gårdarne till hjelp, men det var naturligtvis endast ett tillfälligt hjelpmedel. Ty fastän denna ö icke blef indelad, utan endast skulle lemna hafre till magasinen och penningskatt, så blef dock kreatursbetet taget från inbyggarne och inhägnadt. Höet måste bönderna om vintertiden ofta med lifsfara föra öfver isen till N 1, under väge slagna och jagade af gardisterna, så att å liga derigenom förlorade sin helsa och ald mo sig, som det står i den gamla berättelsen. Efter en kort tids förlopp var den lilla, förut så fruktbara ön förvandlad till en öde, naken plat och i stället för pryd! bondgårdar stodo de usla kyffen, inbyggarne voro utmagrade. utpinta och förslafvade, kort sagdt, ön var i det lilla en trogen afbild af den större systerön. Det måste nu komma till en kris — och slutligen kom den. Icke för det klagomålen blefvo så ljudliga och så många — de nådde väl knappast utom Möens gränser — utan emedan kon var utmjölkad. Med förvåning upptäckte man en dag att all afgift måste upphöra, af det oomkullkastiga skäl, att det ej fanns något att taga. Det nedsattes nu år 1696 en kommission och för den uppgick så småningom i allt klarare och klarare drag det förfärliga regemente, hvarunder ön hade befunnit sig. I den berättelse, kommissionen afgaf, förklarade den, ,att bönderna öfverallt voro utarmade och i ett otroligt uselt tillstånd. På många ställen var intet sådt, inbyggarne förjagade eller utdöda, intet till gårdens skötsel och byggnaderna öfverallt af den bristfälligaste beskaffenhet. Kommissionen stämde nu 16 verste von Plessen att infinna sig och afgifva förklaring, men denne infann sig ej utan skickade i sitt ställe major Liätzow. Resultatet blef att gardet före den 1 Maj 1697 måste begifva sig bort från de olyckliga öarne. Sommaren 1697 såg Möensboen för första gången efter en lång tid med ett gladare sinne och nu kunde han efter 11 långa träldomsår åter beså sin teg med förhoppningen att få örda hvad han hade sått. Endast minnet lefde och lefver ännu af de 11 träldomsåren, och aldrig talar bonden på Möen om den tiden, utan att foga till von Plessens namn förbannelscordet ,.den Ondet Ilandelsunderrättelser.