DYCS DulIK VId Ubbe TTAHIIISULUII. For vidare upplysningars inhemtande uppsköts nålet till den S dennes, och skulle Maria Nelltröm under tiden qvarstanna i cellfängelset. — — j 3 . . Ett blad ur Danska Hästgardets historia. En kulturbild från 17:de seklet. Till de frågor, hvilka i Danmark hafva satt den närvarande tiden i en viss rörelse, hör äfven den om Hästgardets upphäfvande. Nämnde fråga är omsider afgjord och afgjord på förnuftigt sätt, dock först efter en lång förhandling, under hvilken de gamla institutionerna funno sina försvarare, ilka i åtskilliga motiver ville söka berättigande för deras existens. Bland dessa visserligen hvar ken talrika eller värdefulla grunder ha af vissa gardesenthusiaster äfven anförts gardets historia. De flesta äro väl obekanta med denna, och det af det enkla skäl, att man icke så lätt kommer att tänka på, att det af den mer eller mindre lakejaktiga trapptjensten till fots och den mer eller mindre beridaraktiga eskorttjensten till häst, hvartill dessa kärntrupper hittills blifvit använda, skulle hafva utvecklat sig en historia. Att det emellertid verkligen finnes en sådan, skall följande lilla bidrag, hvilket hufvudsakligen är utdraget af-Möens beskrifning af Paludan, tjena till att visa. Att denna beskrifning går halsannat århundrade tillbaka i tiden och alltså vittnar om att gardet är ikt på anor och att det framställer handlingar; och tilldragelser, som, om än långt ifrån alla, dock möjligtvis några med hjelmar och skoldar f medborgare skola läsa med en suck öfver tidernas totala förändring, skall förmodligen göra den ännu mera värdefull och kärkommen. Det var år efter Guds börd 1685, då konung Kristian den femte, högloflig i åminnelse, tog det faderliga beslutet ,.att glädja och förnöja de trogne undersåtarne i hans provins Moen med, att de skulle få den äran mottaga och på sin egen be kostnad underhålla hans Kongl. Majestäts lifgard till häst. Att dock icke alla de trogna undersåtarne jublade af glädje vid denna underrättelse, utan tvertom till och med allerunderdånigst anhöllo om att de måtte forskonas från den äran, ! kan blott tillskrifvas det gift, som illasinnade personer på alla tider hafva förstått att utspy för att tillintetgöra det goda forhållandet mellan konung och folk, ett gift, som lyckligtvis alltid, både då; och nu, har visat sin ftloshet. Så skedde äfven här. I trots af de innades och klagandes! röster, ryckte gardet oförtöfvadt ned till Nen under anförande af den stolte tyske krigaren, ofversten von Plessen, och ny började en kedja af handlingar, hvilka läsaren efter inhemtandet af nedanstående sjelf kan bedöma. i Först blef all jord, tillhörande bönder på Möen, tillsammans uppskattad till 2. 81212 tunnor Hart-; korn (mantal), indelad i 450 lotter, hvardera på 6 tunnor och 2 skäppor. Hvarje lott skulle årligen afleverera, dels in natura och dels i penningar, 20 rdr 84 sk., hvaraf emellertid afgick såsom ersättning för ständavarter, vedbrand och bete till hästarne 613, rdr. All fri jord blef derjemte indelad i 20 skiften till bete for gardeshästarne. 450 gardeshus skulle uppbyggas, dels enkla på 5 rum : och dels dubbla på 10 rum. Oaktadt denna massa; hus, som man skulle tro kunna hafva rymt flera, Stgardesregementen, blef det ickedestomindre, enligt förordningen af den 21 Mars 1685, bestämdt, att bonden skulle lemna qvarter och säng eller igen betala 2 rdr, hvaraf 1 rdr räkna des för n. Att bonden emellertid blef tvungen att en betala 4 rdr för hvarje säng, var blott en del af de oredor, som betecknade gardets hela vistelse på Möen. Genom reskript af den 22! Dec. 1686 blef slutligen foljande anordning vid-: tagen mellan gardet å ena sidan och inbyggarne å den andra: Bönderna fingo ej utföra matvaror eller reatur (undantagandes de hästar de ej behofde för plogen) från landet, såvida de ej hade öfverste Plessens tillåtelse. Intet furage fick utföras till! eller säljas i Stege. Hvad borgarne brukade eller försålde skulle de uppköpa på Falster eller Seeand. Hvarje vår skulle göras ett öfverslag öfver hvad bönderna kunde behöfva till sadesspanmål och bradföda för det året, och först när detta ; öfverslag var granskadt och gilladt af öfxersten och borgrarne hade förpligtat sig att hålla så myeket i förråd, fingo dessa tillåtelse att sälja hvad de hade uppköpt annorstädes än på Moen. Vidare skulle borgrarne vid sina handelsrattigheters förust vara förpligtade att alltid i rikt mått vara försedda med alla möjliga behofsoch lyxartiklar för gardets behof. Bönderna skulle leverera mjölk; till ost, icke allenast till de civile tjenstemännen, utan äfven till alla officerare, qvartermästarne och korhoralerna, gratis till hvardera en dags mjolk under den bästa mjölktiden. Efter det förhållandet på så sätt hade blifvit; ..ordnadt slog gardet sig ned på landet och inittade sig på båsta sätt. I spetsen för dessa prisvärda sträfvanden gick hans högvälborenhet öf ste v. Plessen sjelf. Han nedslog sina bopålar i Nygårdsby, hvarest han gjorde en usel bonde, Hemming Kristofersen, den äran att jaga honom utan ersättning och utan vederlag från hus och hem och sjelf uppslå sin paulun under hans fattiga tak, som emellertid snart blef inrättadt till herresäte, motsvarande ,egarens stånd och geburt-. År 1697, då de otacksamme Möensboarne slutligen lyckades att få sina oräkneliga böner, några till kungen och de flesta till himlen, uppfyllda, och det misskända hästgardet bortryckte, bestod detta herresäte, hvilket ursprungligen var en bondgård, af en vidlyftig byggnad om 150 rum med 8 skorstenar, ridhus, m. m. Af sig sjelf växte emellertid detta palats ej upp ur jorden, det fingo bönderna erfara. De måste slita och släpa som de uslaste dragdjur vid dess uppförande, under det gardister stodo med piskor och huggare, påskyndande arbetet och på det ömkligaste misshandlande dem. Allt skogsfång på böndernas egna gårdar måste de nedhugga och föra till Nygård; hela stora asktr.d måste de uppgräfva med jord och rot och föra dit. Den andre befilhafvaren i ordningen, major Lätzows bostad i Mindemark såväl som alla gardeshusen uppfördes på samma sätt. Majorens bostad var också ursprungligen en bondgård, men blef forvandlad till en stor byggnad på 61 rum. Och när nu de arma bönderna hela veckan igenom under hugg och slag från tidigt på morgonen till sent på aftonen hade suckat under det hårdaste och tyngsta arbete och helgdagen med dess hvila skulle komma, måste de antingen köra till Stege efter mursten eller göra långresor till Kpenhamn för att der anskaffa sig säckar för sina egna penningar till den spanmål, de skulle leverera, hvilka äckar de antingen aldrig eller utslitna fingo tillbaka. På dessa resor sutto då gardister eller betjenter på vagnarne med stora piskor i händerna, med hvilka de piskade på kusken, som efter den tidens sed satt. på en af hästarne, då det ej gick i strykande karrier, eller hade de sina fickor försedda med stenar hvilka de kastade på kusken. Ibland hände då att en sten träffade bonden, som svimmade och nedfoll mellan hästarne samt blef öfverkörd och kastad åsido vid vägen, och man körde nu vidare samt tvingade den forste bonde man anträffade att sitta upp som ny kusk och blifva skottafla för piskslängar och stenar. Klagade de, ja, då fingo de prygel eller ,.rida på tråhästen, och dermed var den saken afgjord. Öfverhufvudtaget visade gardisterna en alldeles utomordentlig färdighet i att tyrannisera och misshandla alla civila, som de fingo kommendera öfver, och då vederbörande snart insågo det, dröjde de ej med att begagna knektarne såsom ett slags slaffogdar, alldeles efter amerikanskt mönster, öfverallt, hvarest bönderna skulle göra hoveriarbete. och detta blef en indrägtig inkomstkälla för de AA 44bLanrc händav