Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1866, sida 2

den romantiske ynglingen då emottog, likna ej den mognade mannens. De förra äro mera glänsande och omgifna af en viss bländande förtrollning, och hvarför således förstöra de vänliga bilder, som fortlefva i mitt minne? Hvarför ännu en gång upprifva gamla sår, ännu en gång vallfärda till ställen, på hvilka, tillfölje af de derstädes föröfvade brotten, den djupaste sorg och de bittraste känslor mot en stor del af menskligheten uppväcktes? Jag lefver försonad med hela velden, och med rätta samt af innerligaste öfvertygelse upprepar jag min redlige, aflidne förmyndares ord: Min lefnads sorger hafva blifvit mig lika så kära, som mitt lifs fröjder, ty af båda har mitt hjerta blifvit lika djupt berördt. Och dessutom, fortfor Wandel efter ett längre eftersinnande och likasom för sig sjelf, — har jag ju blifvit en fremling i min födelsebygd, medan här, i min kärleks hem, här, hvarest hela min jordiska lycka uppblomstrat, allt som omger mig, från den enkla skogsblomman till den svällande drufvan, ler så vänligt och bekant emot mig som om blommorna skulle vissna och vinstockarne förtorka utan min Närvaro. O, man kan älska, varmt älska den mark, if hvilken man med flit och arbete vinner de skatter naturen der nedlagt. Men hvem skulle jag finna derborta, som innu erinrade sig len till ett hjel ragte några tim: nmeamde mgdomslust och glädje, hafva blifvit skingade i alla väderstreck.