Mandanflickan I). Berättelse från Rhen och Missouris flodområde. Af BALDUIN MÖLLHAUSEN. (Öfversättning af Sigfrid Nyberg). Den del af brefvets innehåll, som berörde denna berättelse, var af följande lydelse: ——— , Sedan min gamla, trogna Lisette, — Gud signe henne, — har afmarscherat till den stora armån, har jag saknat någonting. Hon hade blifvit försvarligt gammal, men jag är ju mycket äldre, och om hon fått lefva och varit frisk, skulle hon hafva burit sina åttio år lika så lätt som jag. Nå, jag gläder mig att få återse henne, och emedan svärjandet upphör af sig sjelf. i himlen, så skall hon väl blifva nöjd med sin gubbe. — Anton har varit mig en riktig tröst under de sista åren: För det första är han inte så dum som han ser ut, och dessutom tror jag att han med glädje skulle låta hugga sig i hundratusen bitar för mig. Mina pipor hafva aldrig förstoppning, kakelugnen är alltid varm, jag menar, då det är kallt ute, — oss emellan sagdt har mitt blod förlorat mycer de sista tret 1 CS grafvprydligt krattade och planterade med så vackra grafvar alltid ) Se H.-T. N:o 1—96.