Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 2

beväpningen under armarne, och om den uppfyller denna pligt, skall den sannolikt belönas derigenom att folkbeväpningen i sin ordning en dag tager staten under armarne, då denna står vid randen af sin undergång: Måtte vid riksdagen deras röster göra sig gällande som vilja gifva Sverges oberoende ett värn bestående af hela dess vapenföra ungdom, hvilken sosterlandskärlekens heliga entusiasm samlat kring fanorna, i stället för att inflicka i den stående armåen en afdelning konskriberade, de der, i allmänhet taladt, sannolikt skulle ikläda sig sin uniform utan en skymt af entusiasm! Det är anmärkningsvärdt, att Italiens rustningar iklädt sig en hotande karakter just i den tidpunkt, då den preussiskösterrikiska tvisten hade börjat antaga ett lugnare skaplynne -och en förberedande öfverenskommelse om afväpning var träffad. En ren slump är detta icke. De bäst underrättade korrespondenter i Florens till engelska och franska tidningar förneka visserligen tillvaron af en bestämdt formulerad allians mellan Preussen och Italien — alltför många betänkligheter, icke minst grefve Bismarcks oberäkneliga personlighet och den djupa afsmak italienska folkets alla klasser hysa för ett förbund med reaktionen i Preussen, skola hafva ställt sig i vägen för en sådan allians; men detta oaktadt ligger det i sakens natur, att grefve Bismarck städse beräknat Italien såsom en vigtig faktor i sina planer mot Österrike, och att de italienska statsmännen å sin sida funnit denna tidpunkt särdeles gynnsam för venetianska frågans återupptagande, just med hänseende till spänningen mellan de tyska stormagterna och den allmänna förvirringen i Tysklands politik. Med andra ord: Preussen och Italien hafva räknat på hvarandra såsom koopererande, om än icke såsom ömsesidigt förpligtade bundsförvandter. Preussen har begagnat och vill begagna Italiens hotande bållning såsom ett medel att tvinga Österrike till eftergifter i den slesvigholsteinska frågan, och Italien vill på samma sätt draga fördel af grefve Bismarcks krigspolitik för att nödga Österrike till en slutlig uppgörelse i Venetien. Vunne Preussen sitt syftemål med hänseende till hertigdömena, så hade det icke längre något intresse af att understödja Italiens bemödanden att förvärfva sig Venetien, och lyckades å andra sidan grefve Arese att uppgöra venetianska frågan, så skulle Florentinerkabinettet icke offra en soldat på planen att förena Slesvig-Holstein med Preussen. Ingendera af Österrikes fiender vill inlåta sig för djupt med den andre, men begge hafva intresse af att uppmuntra, den ene den andre, till en fortsatt och förökad tryckning på den gemensamme motståndaren. I denna omständighet torde den naturliga förklaringen ligga till den företeelse, som europeiska allmänheten nu bevittnar. I hvarje fall komma de ökade krigsfarhågorna från Italiens sida grefve Bismarck väl till pass. Italiens hotande hållning omöjliggör för Österrike att börja sina afväpningsåtgärder. Men Berlinerkabinettets alla fredliga förklaringar hvila just på förutsättningen, att Österrike skall steg för steg föregå Preussen med upphäfvande af sina rustningar. Med förutsättningens bortfallande förfaller äfven giltigheten af de gifna fredslöftena; så åtminstone kan man vänta, att den Bismarckska sofistiken skall resonnera. Ett prof derpå meddelar redan grefve Bismarcks organ, Norddeutsche allg. Zeitung, som, enligt hvad dagens telegram gifver vid handen, skyndat konstatera, att Österrike fortsätter sina rustningar med förnyad kraft och skyndsamhetk, och att om Wienerkabinettet icke återförsätter sin arme på fredsfot, det har att vänta preussiska rustningar i större vidd än hitintills, enär en österrikisk arme, som en gång gjoris slagfärdig, kan användas lika väl i Schlesien, som i Venetien. Norddeutsche Zeitung inlåter sig vidare på den fråga, om det kan öfverensstämma med Preussens sanna intresse att låta ett möjligen förestående krig i Venetien förblifva en isolerad kamp om detta landskap, samt besvarar denna fråga med nej. Österrike skulle derigenom komma i den gynnsamma ställning att få kämpa med en motståndare i sender, i stället för med tvenne samtidigt, och efter italienska härens besegrande vända sina af framgången druckna legioner mot Preussen. Det är fara värdt, att dessa ministeriella resonnementer, som hafva mycken gros bon sens i sig, skola finna genklang hos preussiska folket, och att dettas hittills visade fredskärlek råkar ut för en allttör stor frestelse, om vid Mincio utbröte en fejd, som kunde underlätta förverkligandet af Preussens förstoringsplaner. Den politiska ställningen innebär således, för ögonblicket åtminstone, ingalunda några starka garantier för att året 1866 skall förflyta utan krigiska förvecklingar. Utsigterna för freden hafva synbarligen något mörknat, fastän de ännu ingalunda kunna anses förtviflade.