Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 2

7 sjunkit efter skildringen af den förskräckliga tilldragelsen. — För Anton är det väl ordnadt, svarade min värd med en djup suck, likasom ville han med våld förjaga de dystra bilder, som slutet af hans berättelse hade frammanat för hans själ; — men det är bäst att ni läser det sista bref, som jag erhöll från min oförgätlige, faderlige vän, tillade han och räckte mig den på bordet liggande skrifvelsen; — det ger er icke blott upplysning om allt hvad ni önskar veta, utan det karakteriserar äfven den gamle herrn bättre än jag kunde göra medelst ändlösa skildringar. Det är föröfrigt det längsta som han någonsin skrifvit till mig, och som ni skall öfvertyga er skref han det likasom i förkänslan af att det var hans sista. Jag hade emellertid uppvecklat brefvet; den stora, stela gammaldagsstilen var redan något förbleknad, men likväl ännu ganska tydlig och läslig. Med en egendomlig känsla af varmt deltagande och innerlig vördnad betraktade jag dessa likasom ritade ord och tankar af den gamle, varmhjertade krigaren, hvars vördnadsbjudande gestalt jag redan så ofta hade försökt att föreställa mig, och derefter började jag att läsa. (Forts.)