Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1866, sida 2

första underrättelsen om Bernhards för svinnande, kunde rättfärdigas. Dessuton ådagalades genom det vittne, som under den ifrågavarande aftonen hade lyssnat på de båda männen, huru Anders hade förvärfvat sina betydliga penningemedel under de sednare månaderna. Anders vidhöll sin uppgift att han hade skiljts från presten på landsvägen; hans moder törnekade ihärdigt all kännedom om Bernhard eller hans förbindelse med hennes son, och emedan man från ett ganska inflytelserikt håll önskade att så mycket som möjligt nedtysta saken och ej gifva den för stor offentlighet, så är det ganska sannolikt att båda åter skulle hafva blifvit försatta i frihet, om icke den förfärliga gerningen hade kommit i dagen just i sista ögonblicket. Eget nog var det den arme, förr af de sina så misshandlade Anton, som föranledde den hemska upptäckten utan att ana hvarom det handlade. Han återkom nemligen en dag till jägmästaregården mera död än lefvande från en af sina planlösa utflykter, och då man började fråga honom, och han åter förmådde tala, berättade han darrande af ångest och fasa att han påträffat i sitt slott en fremmande död man. Naturligtvis anställdes efterforskningar senast, och det befanns att den mördade prestens lik, jemte alla hans saker, utom penningarne, hade blifvit doldt i hålan, synbarligen för att sednare blifva nedgräfdt skogen då det kunde ske utan fruktan för en u ckt. Hans död måste hafva varit qvallull, ty hans sidenhalsduk, medelst hvilken han iade blifvit strypt, snodde sig icke blott