Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1866, sida 2

Göteborg den 26 April. General Lamarmora yttrade en gång uti italienska parlamentet: -Jag vill åtaga mig att, om jag finge en half timmas samtal med kejsar Frans Josef, öfvertyga honom, att Österrike i sitt eget välförstådda intresse borde afstå det venetianska området. Hvad den tappre generalen tilltrodde sig kunna uträtta på underhandlingens väg, borde väl så mycket säkrare lyckas så fina diplomater som grefve Arese och Visconti Venosta, ehuru medgifvas måste, att aldrig har italiensk slughet och öfvertalnings örmåga haft ett hårdare objekt att verka på än Österrikes nuvarande kejsare. Det heter visserligen, att nämnde herrar icke haft någon audiens vare sig hos kejsaren eller någon af hans ministrar, men äfven diplomatien har sin, -theologiska bakdörr, och medföra de, såsom man allmänt antager, vigtiga alternativa förslager, så hafva de ej heller någon svårighet för att få dessa framlagda och motiverade på högre ort. Ett telegram meddelar oss den ingalunda betydelselösa underrättelse, att den till öfverbefälhafvare i Venetien bestämde erkehertig Albrechts afresä till ort och ställe blifvit på obestämd tid uppskjuten. Skulle detta möjligen vara ett resultat af de italienska statsmännens tysta verksamhet i Wien? Dagens underrättelser från Italien meddela, att liflig verksamhet råder med hänseende till fästningarnes armering och att samtliga krigsskepp beordrats segelfärdiga. Hvad angår armåens försättande på fullständig krigsfot, erfordrar denna åtgärd, så vidsträckt den är, en jemförelsevis obetydlig tid, då italienska härens hela organisation är beräknad på snabb mobili ring. De omdömen, som utländska militärskriftställare, hvilka under de sistförflutna åren studerat denna här på nära håll, fälla öfver densamma, äro sådane, att de tillfullo rättfärdiga, hvad Italiens krigsminister i en nyligen till konungen afgifven rapport yttrat, att ,i de europeiska magternas närvarande militära ställning kan ingen af dem hafva en större arm inom en kort tid disponibel än Italien; att italienska armöen, hvad dess sammansättning och öfning beträffar, för närvarande befinner sig i ett så törträffligt tillstånd, att det i framtiden svårligen kan öfverträflas-, samt slutligen att endast franska armöen kan sägas vara jemlik eller öfverlägsen den italienska hvad soldaternas militära uppfostran angärå. Armåens yngsta soldater hafva haft minst 14 månaders tjenstgöring. och mer än cn tredjedel af manskapet har deltagit i aktiva sälttåg. I än större proportion hafva officerarne genomgått krigets skola: många hafva deltagit i krigen 184S och 1849, många i fälttåget på Krim och än flera i den s stora kampanjen mot. Österrike, i kriget mot Kyrkostaten och i Garibaldis syditalienska expedition. Hälften af officerarnes hela antal är piemonteser och endast en åttondedel neapolitaner, bland hvilka en god del från Sicilien och Kalabrien, som anses vara de stridbaraste syditalienarne. Den styrka Italien nu, sedan de hemförlofvade soldaterna blifvit inkallade, har under vapen, belöper sig till 340,000 man, hvarjemte landet eger ett för garnisonsoch lokaltjenst disponibelt nationalgarde, som åtnjutit större öfning. än någon liknande organisation i andra länder. Italien har vuxit upp till en jembördig motståndare till Österrike. Det är icke längre den mast, till hvilken den stolte Habsburgaren förr vågade ställa en peremptorisk order att afvåpna. Ingenstädes är ej heller Italiens anfallsoch försvarskraft bättre känd än på andra sidan Mincio, och grefve Arese kan således understödja sina argu