uppLTIUHE MOoLSVATT Aden 1011TeS VIHSL, UFAIUHI af skäl, som lätt kunna inses, är det tydligt, att de menliga följderna för dem, som underkastas tvånget, äro långt större im de fördelar, som å andra sidan kunna deraf upphemtas — fördelar, hvilka ofta äro endast inbillade, då deremot olägenheterna och hindren för rörelsen qvarstå i sin fulla verklighet. Man säger måhända, att detta skyddssystem kan göras rättvist derigenom, att de uppoffringar, som den ena näringens idkare måste vidkännas till fördel för den andra, kunna uppvägas genom motsvarande förmåner, hvarom dessa näringar i sin ordning på lika sätt tillförsäkras. Men det är ju alldeles klart, att om ett si system, grundadt på ömsesidiga uppoffringar och ersättningar, verkligen kunde bringas till ett rättvist utförande, d. v. s. att för hvarje näring vinsten af det egna skyddet jemt motvägde hvad som förloras genom ,,skyddet för undra, så vore detta, i båsta fallet, endast en storartad mystifikation, hvarigenom en mera synlig fördel på ena sidan upphäfdes genom mindre märkbara förluster på den andra. Men en dylik invecklad anordning skulle likväl ej hafva ens förtjensten at att vara oskadlig, ty den måste ovilkorligen medföra en betydlig förlust för alla, genom tillskapandet af hinder och genom dryga omkostnader för en vidlyftig administration, som eljest kunde undvikas eller inskränkas. Mig synes, att hela denna anstalt — som likväl vore den mest fulländade lösningen af frågan, ur protektionistisk synpunkt — skulle förete en träffande likhet med ett spelsällskap, der hvar och en vinner ett parti i sin tur och der således ingen direkt förlust uppkommer mellan de spelande, men der de likväl sluta med att alla förlora, genom sammanskott till lokal, upplysning och kortpenningar. Nu är det emellertid, såsom hvar och en lätt kan finna, en absolut omöjlighet att på nyss omförmälda sätt ordna skyddssystemet, alldenstund icke allenast ett noggrannt afvägande af de respektive vinsterna och förlusterna är fullkomligt overkställbart, utan också en myngd yrken och lefnadsförhållanden äro af den beskaffenhet, att deras produktioner icke kunna blifva föremål för något: .skydd. Denna brist på rättvisa, som oundvikligen vidlåder systemet, hvars grundtanke är, att vissa näringar skola gynnas och upprätthållas på andras bekostnad — ty någonstädes måste dock understödet slutligen tagas — är så uppenbar att den icke ens af systemets anhängare brukar förnekas; men man söker likväl försvara sig derigenom, att man låter en ny moralisk personlighet framträda, i hvars namn man fordrar dessa uppoffringar och för hvars skull de enskildas anspråk påstås böra vika — nemligen samhället. Samhällets väl, det allmänna bästa, landets fördel 0. s. v., säger man, måste ställas framför de enskilda intressena, och denna, den högsta grundsatsen i lagstifningen, fordrar att det ifrågavarande understödet eller -skyddet lemnas åt vissa näringar, utan afseende derpå, att detta kan medföra olägenheter och uppoffringar för andra. Jag hoppas, att mina värda motståndare icke skola förebrå mig att hafva vanställt deras mening, utan skola erkänna, att jag sökt så klart som möjligt i Lorthet ätergifva hufvudskälet, hvarpå man grundar sitt försvar för protektions-systemet. Men jag vågar påstå, att detta hufvudskäl likväl endast är en sophism, en villfarelse, som beror på sammanblandningen af två olika begrepp, hvilka noga måste åtskiljas. Det går icke an att med hvarandra förvexla begreppet om samhälle såsom en politisk och moralisk enhet, hvars ändamål är att upprätthålla säkerhet och rättstillstånd, med begreppet om den sammanlagda summan af alla de enskilda samhällsmedlemmarnes egendom och fria verksamhet inom gränserna för laglig rätt och ordning. I den förra egenskapen har samhället utan tvifvel befogenhet, att till sitt bestånd och för sina syftemål fordra mer eller mindre stora offer af sina medlemmar — dock alltid med iakttagande af rättvisa — men i sednare hänseendet utgör samhällets bestämmelser visserligen icke att utdela förmåner till några, på andras bekostnad, utan tvärtom att skydda allas rätt och frihet att få råda öfver sig sjelf och sitt arbetes frukter. Det har, synnerligen i förra tider, då statens makt ofta utsträcktes till ett strängt förmynderskap öfver nästan all enskild verksamhet, varit ganska vanligt, att man till stöd för privilegier och företrädesrättigheter åberopat sig på samhällets fordringar och att man sökt framställa dessa såsom identiska med sina egna intressen; men detta genljud från fordna dagar, med mindre utbildade begrepp om rättvisa och frihet, borde enligt min tanka numera ej upprepas. Ty det är fåfängt att påstå, att samhällets väl skulle fordra ett dylikt ingrepp i den enskildes första och vigtigaste rättigheter. Samhället sörjer ganska säkert bäst för