Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1866, sida 1

min ungdoms santastiska drömmar icke förverkligades. På dem deremot, vid hvilka mitt hjerta on gång var fåstadt med den varmaste tillgifvenhet, och som nu hvila i den kalla jorden, på dem tänker jag ännu med oförändrad kärlek, och i denna kärlek förenar sig min trogna ädla hustru, min stolthet och min glädje, min goda, trogna Jeanette, ehuru hon ej personligen kändt dem. Härvid tystnade Wandel. Månen hade flyttat sig från bersåns östra sida till den vestra, men äfven der fann han tillfälle att genom öppningarne mellan de täta vinrankorna teckna de besynnerligaste figurer på den gröna ytan. Ej heller glömde han flaskan med det ädla Kalaubavinet, och likasom hade han sökt uppmana oss att under den långa berättelsen ej glömma att dricka, lockade han så klara ljuspunkter ur detsamma att nattfjärilarne och malen bländades deraf, och med ett surrande ljud fladdrade omkring flaskan samt stötte sina hutvuden oförsigtigt mot densamma. — Detta är således slutet af manuskriptet, sade Wandel efter en kort tystnad i det han åter fyllde glasen och derefter upplystade det ena; — tålamod under motgången, ihärdighet under redlig sträfvan, kärlek till våra vänner, försonlighet mot våra fiender, och ödmjukhet då lyckan ler mot oss. — Ödmjukhet då lyckan ler mot oss, upprepade jag Wandels sista ord, och högljudt klingade glasen mot hvarandra. — Och Werker, er älskvärda frus sader, tillåter ni mig att fråga efter honom? återtog jag, sedan vi hade nedsatt de tömda Dr glasen. (Forts.)