Litteratur. Skrifter af Anders Erik Knös. IT. Predikningar, andliga tal och minnesord. Upsala, Edqvist Berglund 1865. I första bandet af framl. domprosten Knös skrifter lärde man känna honom såsom teologisk författare; i detta sednare framträder han såsom andlig talare. Utan att vara synnerligen rikt utrustad med de gåfvor, som den stora mängden söker hos en sådan, och måhända försmående att använda hvad som i den vägen stod honom till buds, ägde han dock egenskaper, som ovilkorligen måste tillfredsställa mången åhörares själsbehof. Hos honom fanns både enkelhet och kraft, och han var uppenbarligen ortodox icke för lefvebrödets skull, af tanklöshet eller gammal slentrian utan af hjertats innerligaste öfvertygelse. Han framställer okonstladt de läror, som han hyllat, sedan hans själsutveckling gjort det möjligt för honom att tillegna sig dem, i ett språk, som alltid är klart och fattligt, om också icke alltid afrundadt, ledigt och öfverensstämmande med nutidens anspråk i formellt hänseende. Icke så sällan lida predikningarna af en viss torrhet, som jjer. att predikstolen likväl ej var den lärde och djupsinnige mannens rätta plats. Underligt är, att det exegetiska elementet: i dem framträder så sällan, då dock hans biograf påstår, att han var störst i detta, och att om omständigheterna hade medgifvit, att han företrädesvis egnat sig deråt, han skulle kunnat mäta sig med samtidens yppersta exegeter. De andliga talen och mimesorden äro, hvad formen angår, öfverhufvudtaget mera lyckade än predikningarna, men mot minnesorden kan måhända anmärkas, att de röja en tendens; för panegyriken, som man icke skulle väntat hos en så allvarligt kristlig man som domprost Knös, och som, om den in ytterst äger sin grund i hans kärleksrika och vänskapsfulla sinnelag, dock bort hålla sig inom trängre gränser, i enlighet med len bättre riktning, som i detta afseende sjort sig gällande på sednare tider i vårt and.