Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1866, sida 1

går Svartfogel; det har lyckats höfdingen att vinna Mandanflickan för sig. Den unga squawen följer honom till hans wigwam. Jag ledsagar honom, och inga ögon befinna sig mera i medicinhyddan för att bevaka den hvite Jägaren. Må de unga männen således lägga sig tätt framför dörröppningen; ingen bör komma dit in, ty den fremmande hvite jägarens själ måste förvandlas till en qvinnas. Väktarne gäfvo ett medgifvande svar, och efter några minuter befann Werker sig åter vid min sida. Den lilla floden, som betecknade riktningen af vår flykt, låg endast på kort afstånd ifrån oss. Vi vågade emellertid icke nalkas densamma at fruktan att våra rörelser kunde upptäckas. Ty om vi ännu mötte folk, måste de anse mig som Svartfogel, och för att åstadkomma detta beg: ålvo vi oss till höfdingens tält, hvilket stod på en liten höjd vid byns utkant. Det var matt upplyst, emedan höfdingen hade vältat några träblock ned i eldgropen förrän han gick ut, och jag kunde säledes ej afhålla mig, sedan Werker förut kastat en blick in i detsamma, att inträda och taga min bössa samt Svarttogels väl fyllda kulpung. På en omväg anlände vi till floden, utefter hvilken en smal gångstig sträckte sig, och så hastigt jag kunde röra mig med mitt raka knä aflägsnade vi os från Svartfötternas by. Jeanette, som jag allt sedan denna dag kallade min trogna Mandanflicka, hade knappt yttrat ett enda ord under hela tiden. Nästan lika så återhållsamma i våra yttranden hade äfven Werker och jag va