Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1866, sida 1

ansigtet, tycktes hans senor plötsligt förlamas, och medan hans ögon uppspärrades af hat och raseri, ljöd ett svagt ljud af förvåning från hans tunna läppar. Hans fåfänga och stolthet arhöllo honom från att genom ett rop tillkalla de utanför hyddan befintliga väktarne, ty heldre hade han dött i mina armar än han hade låtit tvenne unga krigare bevittna sin skymf att hafva blifvit öfverlistad af en hvit och ofärdig jägare; och dessutom hade han icke uppgifvit hoppet att kunna öfvervinna mig. Min hvite broder är mycket listig, sade han sakta, och jag varseblef att hans högra hand, oaktadt han låtsade finna sig i sitt öde, förstulet trefvade efter knifven i hans gördel, — han har en hal tunga; vill han kanske ännu gifta sig med den gamla, fula Svartsotsquaven: Jag teg, ty för att kunna tala hade jag nödgats släppa knifven. Men då Svartfogel, i tanke att han hade insöft min försigtighet, med en hastig rörelse sökte att fatta sin knif, kastade jag honom till marken och i det jag satte mitt friska knä på hans venstra arm och fasthöll hans högra med min venstra hand, satte jag udden at min knif mot hans strupe med den af nödvändigheten föreskrifna och derför orubbliga afsigten att döda honom, ifall han ånyo sökte att befria sig. Om mitt oväntade anfall hade försatt Svartsogel i förvåning, så tycktes han ej tro sina ögon då han plötsligt varseblef Werker med en flammande eldbrand, och att han, i stället för att fiendtligt uppträda mot mig, hviskade en fråga till mig på ett för honom fremmande språk och med alla tecken till vänskap. Hvad han frågat