Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1866, sida 2

ker innan han kommit Schanhatta så nära, att han med godo eller ondo kunde tillsluta hennes mun. Den passionerade ifver i hvilken han råkade medan han undanröjde trästyckena, och hvilken hindrade honom att mera tänka på sin personliga säkerhet, begagnade jag, ty dörröppningen var ännu icke fullkomligt fri, då jag redan stod i den mörka skuggan bakom den uppspända buffelhuden, således ungerär midt emellan de båda cellerna, och dessutom tillräckligt nära indianen för att kunna uppnå honom med ett enda språng. Jag väntade nu endast på att Werker, som vid en vink af mig hade smugit sig till elden, skulle sprida en plötslig upplysning genom att antända en hop torra. qvistar och lätt brännbar, hampartad hvitpilbark. Werker, som gynnades deraf att hörnet af Schanhattas cell berötvade den tungt andande indianen utsigten af elden, löste sin uppgift så ljudlöst och med en smidighet, som man knappt skulle hafva tilltrott hans i förtid åldrade kropp; och först då han fattade de rasslande qvistarne och lade dem på den just uppflammande barken, lutade Svartfogel sig fram om Schanhattas fängelsehörn för att öfvertyga sig huruvida den, i hans tanke uppvaknade medicinmannen skulle störa honom i hans förehafvande. (Forts.)