Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1866, sida 2

derna de spår han efterlemnat i den lösa mullen. Sedan han återkommit bakom förhänget dröjde han blott så länge som var nödigt för att dölja på sin kropp det för honom oskattbara trollpapperet och att omkring sina axlar slå den vida filten, som han hade qvarlenmnat der, hvarefter han, djerf genom denna första framgång, smög sig direkte, men sakta och smidig som en mård, till Schanhattas cell. Under hela den tid, som den listige indianen använde för att bemäktiga sig manuskriptet, hade Werker knappt vågat andas. Van att tänka och handla endast för sig sjelf utan att kunna påräkna fremmande bistånd, hade han redan gifvit sig sjelf och oss förlorade. Jag deremot uppgjorde vid åsynen af Svartfogel en visserligen djerf plan, men hvilken, om den lyckades, skulle ansenligt betrygga vår flykt. Då höfdingen gjorde min af att intränga i Schanhattas fängelse, gaf jag Werker ett tecken att hålla sig beredd, hvilket han besvarade genom att framtaga tomahawken ur gördeln och ännu en gång trycka min hand. Han darrade dervid häftigt, och hela hans väsen förrådde hans djupa bekymmer och den allt tydligare framträdande faderskärleken till hans återfunna dotter. Schanhattas cell, som på ett afstånd af högst sexton fot låg midt emot min, var endast stängd genom några lösa trästycken, hufvudsakligen blott för att skydda henne mot någon möjligen inträngande hund. Det kostade således ringa möda att komma in till henne, men likväl rörde Svartfogel sig med den största varsamhet; synbarligen önskade han att ej blifva upptäckt af Wer