virra hans tankar, utan nu, då jag åter var fri och mina sinnen hade återvunnit sin gamla, genom mångårig öfning vunna skärpa, hörde jag äfven, hvad som måste hafva undfallit ett mindre uppöfvadt öra, att det yttre förhänget varsamt undansköts från dörren, och att någon inkröp i hyddan. — Glöm inte Schanhatta, er dotter, hviskade jag ännu en gång, i det jag närmade min mun till Werkers öra och tillika visade mot dörröppningen, — man kommer; — sansa er. Werker skälfde häftigt; en djup, men återhallen och derför ljudlös suck höjde hans bröst, och den fara, hvarmed hans sjukliga öfverretning hotade oss, var förbi. Han hade återvunnit sin fulla öfverläggning gent emot den nästan oundvikliga undergången.