Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1866, sida 2

män för att bevaka den hyite jägaren; vakthållning är inte höfdingars sak, sade han med ett uttryck af förakt, — jag har misstagit mig angående min hvite vän, jag tror nu att han ej skall göra något flyktförsök. Han är välkommen inom Svartfotnationen; han behöfver således icke mera bevakas så strängt. Jag skall icke tillsluta öppningen för hans fängelse, och mina krigare skola endast sörja för att qvinnorna och barnen ej intränga till honom. Medicinmannen af min bleke broders färg skall återvända till byn vid solnedgången. Han har gått bort för att på ett ensamt ställe lära känna det talande papperet och samla helsosamma örter för den halsstarriga Mandanflickan. Han är mycket vis; hans ord äro medicin, må han för min vän träffa ett godt val bland qvinnorna i de tomma wigwams. — Ja, höfding, det är det enda jag önskar af honom, och kanske äfven att han bereder mig en dryck, som låter mig glömma Mandanflickan, svarade jag i likgiltig ton, — sedan det skett leda våra vägar vida från hvarandra; han talar för mycket medicin, är en för stor trollkarl att jag skulle vilja dröja i hans grannskap; han är ingen man och ingen krigare. — Han är mera värd än en hvit krigare, som köper sitt lif för qvinnor, återtog Svartfogel i det han sammandrog sina ögonbryn hotfullt, och sedan han vändt mig ryggen aflägsnade han sig långsamt och lemnade dörren till mitt fängelse öppen efter sig, såsom han hade lofvat. (Forts.)