Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1866, sida 2

de hvita, han har lärt sig att genomskåda deras bedrägerier. Min bleke broder tror att Svartfötterna äro mullvadar; ja, de äro mullvadar utom en, och denne ende läser i sin modige, hvite väns hufvud. — Jag har alltid ansett dig som en klok höfding, återtog jag utan att förändra: uttrycket i min röst, — men att min berömde vän förmår att läsa i andra menniskors själar har ännu icke vetat. Här äro mina ögon, hölding, se in i dem och sök att gissa mina tankar så mycket du vill. Jag behöfver ej frukta för dig eller för någon annan i verlden. — Jag läser att den hvite jägaren hyser den önskan att hemligt lemna Svartfötternas by och taga Mandanflickan med sig. — Det behöfs ej stor skarpsinnighet för at. gissa detta, sade jag leende, — ja, höfding, jag medger att jag ville bort härifrån och medföra Mandanflickan. Men säg, huru skall det gå till? Du skall lika litet låta någon bortföra Mandanflickan, som det skall lyckas mig att slita mina band. Jag är en hvit jägare med ett hvitt hjerta; kan jag icke få sol, så är jag nöjd med månen, och om månen beröfvas mig, så håller jag tillgodo med stjernorna, ja, äfven med ditt bloss. Här ligger jag fängslad; för att lossa banden kring mina lemmar och kunna gå fritt omkring gör jag mycket; men du, höfding, misstror mig, jag kan således endast råda dig att du sätter dig här hos mig och vakar öfver mig. Svartfogels ansigte antog ett förfärligt uttryck af raseri vid mina sista ord, men det jemnades genast åter. — Derute framför hyddan befinna sig tillräckligt många