Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1866, sida 2

föreskrifva ur de talande papperen. Ösverlemna resten åt mig; men ämm en gång. min käre vän och son, lofva mig vid din heder att blindvis följa mina anordningar af hvad slag de än må vara, att ej fraga mig om något, ej tilltala mig, öfverhufvud endast tala då jag frågar dig. Först då du befinner dig utom Svartfötternas område är du åter herre öfver din vilja och kan handla så som du bäst och lämpligast finner. Jag lägger min hand på dina, anse det som hade du lagt din hand i min till ett heligt löfte. — Jag lofvar er allt, svarade jag utan tvekan, ty om ett återfall hotade honom förr eller sednare, så var hans förstånd i detta ögonblick så klart, hans minne så skarpt, som man kunde önska under nuvarande omständigheter. Men hvad som mest förkunnade återkomsten af hans fulla, andeliga krafter var att han med manligt mod och allvarlig beslutsamhet bekämpade alla yttringar af sin känsla, så väl glädje som smärta, hvilka han under mindre far liga förhållanden visst skulle hafva lemnat fritt lopp. — Jag lofvar allt, upprepade jag uppriktigt och blickade med en viss vördnad in i de välvilliga sorgsna ögonen, — hända hvad som helst är jag beredd på allt, tillochmed på det värsta, och emottar derföre med desto tacksammare hjerta hvarje lyckligare vändning i mitt öde. — Godt, min käre son, återtog Werker förnöjd, — jag skiljes från dig för att bringa dig räddning. Var tålig och rör dig s mycket du förmår; dina lemmar måste för blifva smidiga, och nu, lef väl, jag måste skynda mig, ty innan jag åter öfvertager