UTRIKES, TYSKLAND. Dagligen meddela tidningarne redogörelser ör stora folkmöten, hållna i Preussen och andra tyska stater, på hvilka möten man anager resolutioner till förmån för fredens npprätthållande, stämplar Berlinerkabinettets försök att framtvinga ett inbördeskrig i Tyskand såsom ett brottsligt, samvetslöst och sörderfligt attentat samt förklarar den Bismarckska planen till ett tyskt parlaments inkallande såsom ett ofruktbart hugskott, sålänge Preussen är i saknad af en regoring, mägtig att ingifva aktning och förtroende. Den 8 d:s höllos sådane folkmöten i Neuss, Essen, Närnberg och Alzey. Det i Essen var besökt af 3,000 valmän, oberäknadt en massa icke-valberättigade personer; det i Närnborg räknade 6,000, det i Aley 5,000 deltagare. Såvidt man kan döma af tidningarnes yttranden och folkmötenas resolutioner, har hr v. Bismarcks parlamentsförslag hitntilis alldeles förfelat sin åsyftade verkan. stället för att blifva emottagot med enthusiasm, har det af folket, som lärt mer och glömt mindre än många farstar, upptagits såsom ett klumpigt försök att draga det vid näsan. Kölnische Zeitung affärdar förslaget med följande ord: ,Det andragande, som Preussen inlemnade i förbundsdagens möte d. 9 dennes, att inkalla ett tyskt parlament på den allmänna rösträttens och de omedelbara valens grundval, alltså på den bredaste demokratiska basis, såsom man år 1848 plägade uttrycka sig — detta andragande borde minst öfverraska oss, ty vi voro de förste, som underrättade verlden att ett sådant steg vore från grefve Bismarck att vänta. Emellertid tillstå vi uppriktigt, att vi hitintills icke veta, hvad vi skola säga härom. Våra läsare måste sjelfve veta hvad de vilja tänka om saken. Vi veta icke ens, om det är grefve Bismarcks allvarliga mening, att en sådan lagstiftande riksförsamling bör komma till stånd. Det är icke längre sedan än d. 26 Januari innevarande år som grefve Bismarck i en depesch till baron Werther i Wien förklarade sina åtgärder och planer utgå på att bekämpa revolutionen; kampen mot .revolutionen har gcefve Bismarck ju alltid betraktat som sin egentliga uppgift. Men ett genom allmän omröstning utkoradt allmänt tyskt parlament har af det parti, hvilket grefve Bismarck tillhör, städse betraktats såsom den förkroppsligade revolutionen i dess högsta mening, och för alla de pennor, som skrifva i grefvens intresse, har ju blotta ordet parlamentarism varit förhatligt. Dock — grefve Bismarck är oberäknelig. Må vi helt enkelt håila oss till fakta. Han begär, att de tyska regeringarne skola skyndsammast blifva eniga om inkallandet af ett tyskt parlament, såsom han föreslår det. Dermed har han i frisinthet öfverträffat de på furstedagen i Frankfurt år 1863 församlade tyska furstar, som endast ville medgifva ett parlament, sammansatt af ombud från de tyska staternas landtdagar. Hans förslag kan ur liberal synpunkt i sjelfva verket icke öfverträffas. Han erbjuder allt hvad äfven de mest radikala demokrater kunna begära. Till ett sådant parlament hafva ju demokraterna alltid satt sitt hopp. Återstår nu att se hvad som är större: deras förtroende till gåfvan eller deras misstroende till gifvaren. ITALIEN. Grelve Areses mission till Paris — så säges från många håll — har icke specielt varit föranledd ef den ssterrikisk-preussiska konflikten, utan hade mera afseende på Italiens öfriga intressen. Man hoppas att på ett eller annat sätt kunna föra den venetianska frågan något steg framåt, och dessutom finnas ännu åtskilliga svårigheter att öfvervinna i afseende på Septemberfördragets utförande. Grefve Arese står, som kändt är, i högsta anseende hos franske kejsaren, hvarföre man räknade på, att grefven skulle bättre än någon annan vinna gehör. Bildandet af den påfliga legionen, dö afbrutna underhandlingarne om öfvertagandet af den påfliga skulden, det italienska klereciets nya stämplingar och nyväckta förhoppningar utgöra ämnen nog för de italienska diplomaterna till underhandlingar, ehuru dessa icke a och