Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 3

medan en mager och sammanknipen vittnar om motsatsen. En kort välformad öfverläpp röjer en god intellektuel ståndpunkt, under det en lång och hängande, liksom öfver hufvud ollt hängande vid munnen, är ett dåligt tecken, o. s. v. Men till och med det fina vexlande spelet har sin betydelse. Lägg blott märke till en person, som t. ex. läser och alltså döljer sitt öga för betraktaren: se huru dragningarne just vid munnen angifva glädje, sorg eller hvarje annan sinnesstämning. Så kommer vidare näsan; både dess form och rörelser erbjuda hvar för Å bidrag vid studerandet af en person, och då jag haft ett synnerligt nöje af att anställa betraktelser öfver folks näsor, så väl i allmänhet som med särskild afsigt att studera karakterer, vill jag här i korthet lägga fram några af mina rön. Man kan ju kalla det näs-vishet, eller näs-ologi, om man så vill, i likhet med allt annat, som ändas på ,,logi. Efter de lärdas mening ligger det intellektuella i ansigtet synnerligast vid näsan. Förmågan att torska, upptäcka, uppsnusa, om jag så vågar säga, ses på dess form, liksom den berömde Lavater påstod, att vett och snille kunde bedömas efter hakan, och att man till och med genom hjelp af håret kunde komma till en slutsats vid bedömandet af en menniska. Betraktar man byster och porträtter af bekanta personligheter, hvilkas karakterer man känner, skall man deraf tydligt kunna iakttaga, huru väl de slutsatser man uppställt med hänsyn till näsan i allmänhet slå in. En fint formad, något spetsig näsa vittnar om intelligens och snillrikhet, och man kan t. ex. icke tänka sig någon bättre representant för den arten är Voltaires. Vildarne hafva nästan genomgående en omåttligt flattryckt näsa, hvilken med åldern liksom breder sig ut öfver hela ansigtet till en intetsägande massa, och Gud skall veta att bland dessa jordens barn icke finnas många Voltairer. När näsan börjar bred, är det vanligen ett godt tecken, i motsats till negrerna, hvilka hafva bredden i näsans nedra del. En näsa, som böjer sig fylligt och starkt nedåt munnen, röjer sinnlighet. Både Henrik IV och Frans I hade det slags näsa. S. k. trubbnäsa är tecken på soubrettnatur. Runda näsor, liksom runda näsborrer, antyda en temligen idiotisk ståndpunkt, hvaremot spetsiga näsborrar äro tecken på snillrikhet och älskvärd karakter. Ovanligt små näsborrar vittna om barnslighet och en viss feghet i karakteren, förenad med liknöjdhet i lynnet, medan deremot stora rörliga näsborrar röja starka lidelser; man nästan kommer atttänka på en arabisk hingst, som frustar. Man har berättat mig om en fransk aktris, som gjorde sin egentliga lycka med hjelp af näsan, och det är alls icke otroligt, enär hvarje scenisk konstnär eller konstnärinna i Frankrike har så att säga sin specialitet, på hvilken det beständigt lägges an. Hon spelade vanligen sådana roller som furie eller dylikt, och när hon kom in och hennes stora iögonfallande näsborrar rörde sig vid ett lidelsernas utbrott, uttryckte det mer än den bästa replik, och bifallet skakade huset innan hon ännu hunnit säga ett enda ord. Det gifves en oändlig omvexling af näsor: hvardagliga borgerliga näsor och ståtliga aristokratiska näsor; krokiga, roffogelaktiga näsor och godmodiga, klumpiga näsor; små, uppstående, impertinenta näsor och stora, jovialiska, fläskaktiga näsor, och genom alla nyanserna kan man fortsätta sitt studium. , Säg mig hurudan din räsa är, och jag skall säga dig hurudan du sjelf är. Jag anmärkte huru en skådespelerskas näsa egentligen utförde rollen; men hvilsen oerhörd roll spelar icke näsan i allmänhet i verlden? Dess framstående plats på ansigtet har gifvit den en betydelse som man icke kan undgå att lägga märke till. Den har gifvit anledning till att i språket uppstått en mängd ord och vändningar, hvilka höra till de mest populära. ,,Han är näsvis! eller ,,Hon lägger sin näsa i allting! heter det dagligen om folk, hvars uppträdande man fördömer, och lustigt nog sättes näsan aldrig i förbindelse med något godt; man kommer aldra lättast tokigt å färde, genom att dagligen för mycket sysselsätta sig med den. Eosamt det, att pilla sig i näsan, är ju tillräckligt att blifva tadlad i godt sällskap, medan man utan anstöt godt kan pyssla om andra delar af ansigtet. Komiskt nog, säger jag; ty i trots af det hån, hvarmed man i grunden behandlar henne, och det vanrykte hvari man ser den vara kommen, egnas det näppeligen så mycken omsorg ät någon annan del af ansigtet, som just åt henne. Det är liksom om hon, genom sin betydelse för fysionomierna, hade förstått att göra sig gällande i hvardagslifvet. När någon nyser, ropa alla ,Gud hjelp! medan den bedröfliga hostan och det mest fruktansvärda gäspande förbigås med tystnad och förakt. Släpar man icke med sig i fickan apparater till näsans enskilta bruk, och hvilken pinsam belägenhet kan man icke komma uti genom att en gång glömma dessa onda nödvändiga ting. I parentes sagdt, beder jag läsaren lägga märke till det ytterst löjliga sätt, hvarpå just de mest bildade bete sig vid ett middagsbord eller liknande plats, i fråga om det föremål vi hafva under behandling. Gif en gång akt och se, om nästan icke hvar och en af lutter höflighet vänder sig rakt i ansigtet på sin ene granne, i stället för att blifva helt lugnt sittande under operationen. Ådrager man sig en förkylning, är näsan vanligen den första, som varskor derom, och den sista som slutar att plåga. Börja så smeka henne med snus, behöfver jag väl icke närmare påpeka med hvilken otillbörlig hårdnackenhet den sedan fordrar denna tribut. Och hvilken förrädare är den slutligen icke? Ögonen kunna med sitt matta utseende och de blå skuggorna nedunder förtälja vissa historier; men dessa tecken kunna framkomma på skilda sätt, och som oftast oförskyldt; men näsan! När den strålar i ex äkta rödblå färg och svampartad, måhända till på köpet är prydd med åtskilliga mer eller mindre intressanta tillsatser, ropar hela verlden om den olycklige egaren: ,Han rumlar. Der står det akrifvet för en hvar att läsa med klara och tydliga bokstäfver, och skriften är ej så lätt utplånad. Nej, näsans betydelse är sannerligen stor, och liksom mycket annat i verlden, det man först lägger märke till sedan det är försvunnet, så är det med den. Man kan bjelpa sig med ett öga, och en af dessa bekanta svarta lappar öfver det ena gifver understundom till och med ett visst intressant utseende; men tag bort näsan från ansigtet, och hela det , menskiiga uttrycket försvinner som genom ett trollslag. Figaro. Magnium, användt som belysningsmedel. Det ljus, som uppkommer vid förbränningen af magnium, skall vara utomordentligt starkt och lysande. Amerikanarne, som aldrig äro sena att praktiskt begagna sig af nya upptäckter, 2— ARTER