Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 1

mdast af böjelse för galna upptäg. Hahaha! nitt allvarliga språk passar väl förträflligt ill min vackra drägt och mitt ansigtes kaneleontfärg? — Jag ser icke er drägt, svarade jag med häfvande bjerta, då jag märkte att Werkers ankar åter förirrado sig, — jag ser blott len berättigado smärta, som söndersliter ert bröst, blott er fasta vilja att rädda åtminstone er återståondo dotter. — Du har rätt, min son, jag kände dig redan då du ännu var för svag att kunna anförtro dig åt dina egna fötter, för liten för att kunna bibehålla något minno af mig. ren hafva ilat bort, och du har blifvit en man, som för mina barns skull står mig dubbelt närmare. Men hör: Då jag för mer än tjugo år sedan lemnade hembygden befann jag mig i ett själstillstånd, som för mig gjorde umgänget med hvita menniskor outhärdligt. Öfverallt såg jag ärolösa bedragare, öfverallt menniskor, som sökte att störta sina medmenniskor i förderfvet och hånle åt deras förtviflan. Min resa öfver oceanen och genom de koloniserade delarne af den Nordamerikanska kontinenten liknade mera on flykt undan ett mig förföljande fruktansvärdt spöke, än en resa med ett bestämdt mål. Och i sjelfva verket hade jag ju ej något mål, jog villo endast bort, långt, långt bort; jag drefs af ångesten att hon, gom en gång så trolöst förrådde mig, skulle få en aning om att jag ännu var i lifvet och tillfölje deraf, till skada för mitt arma barn, kunde vända om på ångrens väg och åter kasta sig i armarne på de lurande jesuiterna. Har jag bandlat orätt, så må Gud förlåta mig för de qval jag lidit. Jeg ville det bästa, och då man med ett slag ser hela sin jordiska Jycka krossad, eger man ej den