Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 1

— —— ———————— Ett innerligt deltagande intog mig då jag värmare betraktade den olycklige; hvad måste han ej hafva lidit för att slutligen kunna vänja sig vid en så ohygglig förklädnad, och ill hvilken grad måste ej hans sinnesrubbning stundom hinna för att derigenom kunna förmå indianerna att föda och kläda honom, samt beskydda och ära honom såsom en stor trollkarl ? Nu tycktes han vara fallkomligt lugn och sansad, men huru länge kunde ett sådant tillstånd fortfara? Och om han verkligen förberedde vår flykt, kunde man ju frukta att ban i det sista afgörande ögonblicket fattades af vansinnets dämoner och derigenom förvärrade vår belägenhet samt störtade oss utan räddning i förderfvet. Hade jag slutligen icke äfven förpligtelser mot Johannas och Schanhattas fader? Kunde jag öfverlemna honom åt hans öde, om det verkligen lyckades mig att undfly med Schanhatta? Dessa frågor lade sig centnertungt öfver mitt bröst och skingrade de förhoppningar, som jag i början bade känt vakna inom mig Jag försökte emellertid mitt möjligaste, och framför allt bemödade jag mig att småningom lugna den olyckligo och hindra hans återfall i en medicinmans roll. — Om jag inte vore fängslad, började jag så snart Werker tystnade, — så sknlle jag trycka er hand till ett tecken af min uppriktigaste vänskap och tillsammans med er, hvars öde är så innerligt förbundet med mitt — — Tålamod, min son, afbröt mig Werker med rörd stämma, i det han åter lade sin hand på min panna, — jag vet hvad du vill säga, spill ej flera ord derpå; tiden ilar, jag har ännu mycket att anförtro dig. Döm mig ej efter mitt yttre och anse mig ej som en ofverspänd äfventyrare, hvilken blef indiar