Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 1

och hvilken förefaller mig dubbelt förnodrande sedan jag har sammanträstat med dig. Jag bär en indiansk trollkarls drägt, brokiga färger vanställa mitt ansigte, men tro mig, under de brokiga färgerna och läderskjortan förtär mig en smärta så djup och bitter, att jag icke förstår huru jag kunnat lefva så länge. — Och likväl förstår jag det, — mitt minne var så länge bedöfvadt, — nej, icke bedöfvadt, med afsigt hade jag försänkt mitt fordna lif i glömska. Men jag vill inte klaga, endast några steg härifrån ligger min dotter, den som död begråtna, hvilken jag återfann vid samma timma som vissheten om att hafva förlorat mitt första älskade barn, min Johanna, genom de brottsliga presternas olycksbringande ränkor förkrossade mig och hotade att åter störta mig i den dystra förtviflan, i hvilken jag redan måste hafva tillbragt många år. Glädje och smärta kämpa nu inom mitt bröst om företrädet, innorlig glädje öfvor min Schanhatta, djup sorg öfver min Johanna. O, Gud, min Gud, huru länge skall du tillåta att äfven bland dem, hvilka hafva den höga pligten att förherrliga ditt namn, de svåraste laster och synder förefinnas, att kyrkans drägt bogagnas som täckmantel för brottet, att man använder dina sublima läror till att förnedra menniskoanden och hämma dess utveckling! Stum af häpnad blickade jag upp till den mångbepröfvade mannen. Jag förmådde knappt fatta hvad jag hörde, och likväl var det rena klara sanningen. Fadern till min aflidno Johanna var fader till min ännu lefvande Johanna, och endast den djupaste själssmärte hade försatt den en gång så lefnadsglade mannen, — såsom min förmyndare beskrifvi honom, — i ett själstillstånd, under hvilke hans handlingar voro otillräkneliga.