Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1866, sida 1

intryck hos sin brottsliga maka, och derigenom trygga sitt hulda barns framtid mot samvetslösa och fremmande menniskors godtycke, flydde han så hemligt och med iakttagande af sådana försigtighetsmätt, att ingen betviflade hans sjelfmord. Han flydde, men han lemnade ej Europa förrän han hade ölvertygat sig att hans afsigt var uppnådd och hans sista förhoppning uppfylld. Den pligtförgätna makan ångrade sig, barnet blef försatt i säkerhet, och trogen det en gång fattade beslutet samt lugnad öfver min lilla Johannas framtid, begaf jag mig ut i den vida verlden. — Och ni — ni är således min arma, oförgätliga Johannas far? utropade jag djupt skakad i det jag, glömmande att jag var sjettrad, gjorde en rörelse likasom för att springa upp. — Ja, jag är fader till densamma Johanna, som du en gång älskade så högt, svarade Hans Werker, min vördade förmyndares som död ansedde broder, — fader till din Johanna, fader till din Schanhatta, den arma, öfvergifoa Mandanflickan, och säg nu sjelf om jag icke hade orsak att hänvisa dig, min gon, till profetian? Jeanette är dotter till Johannas fader, och hvad den vansinniga en gång planlöst diktade, hvad som en gång väckte så fantastiska drömmar hos den ungdomssfrisko studenten, det skall nu uppfyllas af den mognade mannen. Men betrakta mig icke så svelt, jag vet att den ohyggligt målade, indianske trollkarlen står i bjert motsats till den ställning, för hvilken naturen ursprungligen hade bestämt mig. Stirra icke så der på mig; jag vet hvad som föregår i ditt inre, hvad du ville säga; men nu kan jag icke äfventyra att bortlägga en drägt, som i många år förskaffat mig skydd, lugn och aktning,