Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1866, sida 1

denna tid betraktade jag honom med all den spänning, som alstrades af hoppet att mitt och Schanhattas öde kanske skulle erhålla en gynnsammare vändning genom hans medverkan. Jag upptäckte att hans ögon voro blå, vilket omellortid ej vidare förvånade mig sedan jag hado märkt att han var en hvit nan, och att hans åldriga utseende mindre var en följd af årens börda än af utståndna svåra själslidanden. Förgäfves sökte jag der:mot att af hans drag läsa hvad som föregick hans inre. Det tjocka lagret af blå och öd färg torde hafva bidragit att låta hans insigto synas ogenomträngligare, men jag yckto mig märka att hans ögon erhöllo ett allt mildare och vemo ligare uttryck, medan hans bröst höjde och sänkte sig likasom af en undertryckt smärta. Plötsligt vände han sig åter till mig, och sodan han med båda bänder strukit sig öfver ögonen likasom för att skingra en plågsam syn, lade ban sin högra hand på min fängsjade arm. — Haf tålamod, började han lugat och arligt, samt vida skiljd från den sjukliga 08, som han kort förut bade lagt i sina ord; — jag skall lösa edra band då stunden ir inne; jeg skall rädda er och min dotter, eller dö tillsammans med er. Och hör mig nu uppmärksamt, så skall nifå erfara besynnerliga saker. Men innan jag börjar, upprepar jag ännu en gång, profetian uppfylles och skall uppfyllas.