Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1866, sida 1

kärlekens sanna lycka. — Hahaha! utan att en bakslug prest kan förstöra henne! — Sansa er, sansa er, bäste vän! bad jag nu ifrigt, — ni har så lävgo varit skiljd från hvita menniskor, att ni har svårt att genast uppfatta deras åskådningssätt. Mitt manuskript har ej utöfvat något godt inflytande på ert själstillstånd. Men jag besvär er vid allt som är heligt för er och mig, beherrska er sinnesrörelse, ordna edra tankar och försök att upptänka ett medel, hvarigenom åtminstono er dotter kan undanryckas det förfärliga öde, som hotar henne. Betänk, er af naturen så rikt begåfvade och så mycket lofvande dotter skulle blifva en grym infödd krigares slafvinna! — Glöm hvad ni har läst, glöm profetian, ty hon, på hvilken jag en gång trodde att den syftade, hvilar sedan flera år i gralven. — Skall jag glömma, min son? frågade medicinmannen i det han betraktade mig sorgset och lade sin kalla band på min panna, — nej, jag glömmer iogonting. Men jag vill erinra mig allt, som redan var hemfallet åt det förflutna. Ditt manuskript har väckt mig ur min dvala, har fört mig på min Jeanottes spår, och bon samt du, — skola båda blifva räddade; — men vänta, — prosetian, — jag måste bosinna mig, ordna mina tankar som du säger, måsto bringa ljus i mitt förflutna. Med dessa ord slog han armarne omkring sina uppdragna knän, och likasom hade han förmått läsa något i eldskenet, stirrade han orörlig i do små, flammande lågorna. VI. Medicinmannens dotter. Omkring tio minuter bibeböll medicinmannea sin begrundande ställaing. Under hela