Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1866, sida 1

än att jag trodde honom vara underkastad inflytelsen af en sjuklig fantasi? Men faderns väna dotter Hon insåg hvem han var, Som brud sin hand hon lade I hans till återsvar! sade Schanhattas fader långsamt och uttrycksfollt för sig sjelf i stället för att svara mig. — Ni har läst i mitt manuskript? återtog jag med en djap suck öfver det hopplösa i min och Schanhattas belägenhet. — Jag har läst i ert manuskript; under nära tolf timmar har jag oafbrutet läst än här, än der. Det var för mycket för att hinna genomläsa det ord för ord. Men jag vet tillräckligt, jag vet att profetian — — — Käro vän, afbröt jag den gamle mannen för att hindra hans tankegång att förirra sig, — ni har kanske förbisett att dessa ord yttrades af en svagsint, och att jag, då för tiden en af romantiska drömmar och högtflygande planer uppfylld ung man, först sjelf i barnsligt öfvermod gjorde en profetia deraf? — Jag har ingenting förbisett; jag är ett rödskinn sedan många år; rödskinnen synda omedan de ej förstå och veta bättre; de hvita deremot begå de svartasto brott af kärlek till brottet. De njuta lika så mycket af sina medmenniskors själsqval som indianerna vid åsynen af sina fienders plågor vid marterpålen. Verserna härröra från en vansinnig; genom den vansinniges mun talar Manitou till sina barn. Jeg är en indiansk medicinman. Ehuru endast en fånge hos Svartfötterne, eger jag stortinflytande bland dem. Svartfötterna tro mina ord, och jag tror på den vansinnigas profetia. Faderns dotter, ja, ja, min son, hon följer dig till altaret, och vid hennes sida finner du kärlekens lycka, — —