Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1866, sida 1

skar edra afsigter rörande Schbnhatta, började han och betraktade mig åter med ett mildt, vemodigt uttryck, — nå väl jag anser er ega rättighet att göra mig en dylik fråga. Jeanette är min älskade dotter, hon är min och en trogen Mandanqvinnas dotter. På hennes skaldra står det skrifvet; jag sjelf tatuerade namnet; nu är det svårt att läsa det, åren hafva förbleknat strecken, men jag igenkände genast de af mig omsorgsfullt anbragte tecknen. Ja, Jeanette är min dotter, upprepade han och stirrade framför sig likasom eftertänkte han något, hvilket åter föreföll mig som en följd af andeslöhet, oaktadt hans rediga tal; — Jeanette är min dotter, jag trodde att hon var död, död likasom hennes mor. De falska menniskorna, de visade mig ett barns med silkeslent hår betäckta skalp och en qvinnas blodiga hufvudsvål; de sade att det var de sista lomningarne efter min dotter och den, som vårdat mig med trogen tillgifvenhet såsom min rättmätiga maka inför Gad. De hafva fört mig bakom ljuset; mitt minne hade försvunnit hvarför de önskade att hafva mig som medicinman ibland sig. Hahaha! De trodde att jag var visare än andra menniskor, och jag förstår likväl ingenting annat än att bedraga dem. Mon håll, — hvar slutade jag? — Ack, jag minns, Jeanette är min dotter, ni vill göra henne till er maka och uppfylla profetian. — Hvilken profetia? frågade jag förskräckt, ty hoppet om räddning, som den fremmande vännen kort förut hade uppväckt genom sitt handlingssätt och sina dermed förenade löften, släcktes åter då jag öfvertygade mig att han befann sig i ett själstillstånd, af hvilket man ej kunde vänta någon hjelp. Ty huru skulle jag kunna förklara hans ängsliga fasthållande vid en inbillad profetia annorlunda,