Article Image
de nu äga. A-. ———— — Nordvestra stambanan. Man har vädjat till red:ns opartiskhet, då plats blifvit begärd för en till Wermlandstidningen insänd uppsats rörande nordvestra stambanan. Vi beklaga blott, att när man sålunda nödgar oss att upptaga värt hårdt anlitade utrymme med en uppsats, som förfäktar en annan mening än vär, man då ej kunnat finna något, som bevisar någonting i saken. Vi återgifva artikeln utan anmärkningar, dock med uteslutande af några fadda ord om , Handels-magistern, m. m., hvilka ej ens hafva meriten att vara pikanta. Framställningen lyder sålunda: Kan man väl med skäl antaga, att bergslagen, som redan eger en fördelaktig och med betydliga omkostnader anlagd kommunikationsled till Kristinehamn, är i behof af någon vidare? Insändaren tviflar derpå likasom att Uddeholms bruksbolag, det förnämsta i Wermland, som eger egen hamn vid Wenern och egna ångbåtar, skulle vilja bortkasta deri nedlagde kapitaler, för att med dryg kostnad befrakta Norumslinien. Hvad den utlofvade bibanan Filipstad-Norum vidkommer, är den och förblifver troligen endast och allenast en bibana, som kommer att stå på papperet; och det outtröttliga Norumspartiet är utan tvifyel rikare på ord, middagar och sexor, än på frakter — — det betyder ju intet blott man vinner målet och staten består medlen! Ty huru mäktiga och rika bergslagsgubbarne än äro, så lägga de ingalunda sin förmögenhet uti en bibana, och mången tecknad summa torde försvinna af skäl, som äro nog giltiga att sauvera tecknarens heder, ty man eger hvarken lif eller egendom i sina händer — i dag rik, i morgon fattig. Hvarföre då icke lika gerna bygga en bibana till Ölme, så vore ju derigenom båda partierna betjenta? Men, det är sannt, till Norum måste jernvägen. Någon ersättning bör väl upphofsmannen hafva för sin fleråriga omtänksamhet och sina stora uppoffringar. Det vore kanske mindre välbetänkt att belasta staten med större utgifter, då man befarar att derigenom ingenting vinna, utan snarare har att emotse förluster icke allenast i drygare anläggningskostnader, utan äfven i en mindre trafik; och skillnaden i anläggningskostnaden lärer nog, när man kommer till stycket, uppgå till vida högre belopp, än hvad som blifvit beräknadt. Vi hafva också hört sakkunniga personer säga, att de ej kunna fatta, att norra banan ej skulle kosta mera än 1,150,000 rdr mera än den södra. Mången håller före, att man gerna kan multiplicera siffran med 3 och ändå vara tacksam om utgången stannar härvid. Den med lokala förhållanden hemmastadde känner bäst, hvilka orimliga svårigheter och kostnader det måste blifva att bringa en jernväg till stånd genom så kuperad mark, som öfver Norum—Nilsby. Herrarne af facket äro sjelfva af mycket skilda meningar. Herr Sandeberg spränger Nilsbytunneln på 6 a 8 år, herr Unge på 2 — ett ganska eget förhållande. Tidningar i allmänhet inrymma allt för mycket förtroende åt de åsigter, som uttalas af personer, hvilka ex professo sysselsätta sig med trafikerande och byggande af jernvägar. Dessa känna visserligen banornas sträckning och doseringar, men hvad trafiken vidkommer, lära de väl stå långt efter ortens egna innebyggare. Dessutom våga vi påstå, att de äro jäfviga, ty af jernvägens dragande åt ena eller andra hållet följer naturligtvis större eller mindre förtjenst. Härmed hafva vi ingalunda velat kasta någon skugga på en så aktad korps; men hvar och en känner mer än väl, att inga andra embetsmäns utlåtanden gälla, der det är förknippadt med egna fördelar. Jernvägsstyrelsens bestämda påstående, att norra linien erbjuder större utsigter till godstrafik, än södra, och att den mer än väl ersätter räntan på den större anläggningskostnaden, är något dristigt. Försigtigheten hade åtminstone fordrat ett förut begagnadt tillägg: såvida en bibana från Norum till Filipstad kommer till stånd. Saken är ändå ganska sjuk. Det torde emellertid vara rådligt, ifall det norra partiet segrar, att staten då ej bygger stambana förrän bibanan Filipstad—Norum blifvit färdig; i annat fall torde den aldrig komma att byggas. Den åsigten, att vestra Wermlands skogar skola vara förstörda, är en sanning; men att folket ej på andra vilkor, än jernvägens dragande öfver Norum, skulle vårda dem, är minst sagdt en lumpen dumhet. I så fall borde väl den södra linien vara af lika värde. Men att bygga jernvägar för uthuggna skogars iståndsättande vore allt för mycken godhet. För öfrigt behöfver vestra Wermland mer än väl sina kol, så vida bergslagen på det hållet skall få någon afsättning för sitt tackjern. Besynnerligt vore om ett större jordbruksintresse skulle stå tillbaka för några bruksoch grufegare. Man må resonnera huru som helst, så är och förblifver jordbruket hutvudnäringen för orten och borde i första rummet hafva företräde. Genom en förbättrad kommunikation skulle helt säkert jordbruket komma att florera. Friherre af Ugglas erinrade uti sitt tal, att den väg, som för ögonen synes vara den billigaste, oftast blir i längden den dyraste. Det kan med andra ord sägas: hushålla är ett förderf. Om herr af Ugglas på ett nöjaktigt sätt kunde bevisa norra banans företräde framför den södra, vore södra partiet högst tacksamt; men något annat lär i den vägen ej kunna åstadkommas, än plank, bräder, tackjern, kol, — nubb, etc. etc. etc. Men månne det ej är lika fördelaktigt att befrakta en jernväg med folk och spannemål, och det torde ändå tillkomma både plank, bräder etc. etc., en omständighet, som efter vär förmodan norra partiet ej omnämnt? Jag är fullt öfvertygad, att, om frågans lösande fått passera med mindre äflande och parti-intresse, den alltid blifvit i öfverensstämmelse med regeringens proposition, hvilken är en säker borgen att banans dragning öfver Karlstad är den, som bäst svarar emot ändamålet; ty en regering står ju utom alla partier. Saken, såsom såen nu står, hvilar i det aktade bondeståndets händer gam varsamt och omsarogsssfnllt hör he

11 april 1866, sida 3

Thumbnail