UTRIKES. TYSKLAND. Da sjelfständiga preussiska tidningarnes korrespondenter i de österrikiska gränsprovinserna fortfara att afslöja de kolossala lögner, medelst hvilka grefve Bismarck, enfaldigt nog i dessa dagar af ett utbildadt kommunikationsväsen, trott sig kunna föra preussiska folket och Europa bakom ljuset med hänseende till Österrikes rustningar. Der hr v. Bismarck talat om hela divisioner af österrikiska trupper, sammansatta af alla vapen, hafva korrespondenterna icke varit i stånd att upptäcka mer än några svaga bataljoner på fredsfot. Städer, som i den Bismarckska organen Norddeutsche Zeitung samt i regeringstidningarne Provincial-Correspondenz och Kreuzzeitung skildrats såsom öfverfyllda af trupper, hafva under flera veckor knappt sett en soldat inom sina murar. Fästningen Theresienstadt, som enligt de Bismarckska sanningsvittaena skulla erhållit en besättning af 30,000 man, räknar i verkligheton en garnison af 1,000 man, hvarjemte sex svaga bataljoner af 300 man hvardera befinna sig i dess grannskap. I hela Böhmen, längs sachsisk-schlesiska gränsen voro ännu den 4 dennes icke 30,000 man uppstälda. Dessa uppgifter bekräftas från alla håll. Det är utan tvifvel besvärligt för Berliner-kabinettet, att dess ömkliga manövrer blifvit blottade af Preussens egen tidningspress, och att det sålanda blifvit hr v. Bismarck omöjligt att bedraga preussiska folket med hänseende till den fråga, hvarifrån krigsutmaningarne egentligen komma. Också är förbittringen i landet stor öfver detta fräcka försök att ,lura böndor, ett försök för öfrigt värdigt den man, som uppfunnit theorien om ,,en lucka i försattningen och vetat öfrertyga öfvertribunalet, att den författningsparagraf, som uttryckligen förklarar folkrepresentanterna fria från allt juridiskt ansvar för sina i landtdagen yttrade meningar, egentligen innebär, att do kanna af polisen föras från talarestolen till domstolen och dömas till fästningsstraff såsom majestätsförbrytare, om de yttrat den mening, att regeringen öfverträdt iörfattningen. Förbittringen är så stor, att om landtvärnsbataljonerna, dessa ,af liberalism anfrätta trupper, hvilka utgöra preussiska härens kraftigaste soldater, verkligen inkallas i och för ett krig mot Österrike, det icko torde vara så afgjordt, att de ej heldre vända sig mot Berlin, för att göra slut på den s. k. skojarepolitiken, än mot österrikiska gränsen, för att öppna ett opåkalladt brödrakrig i Tyskland, hvilket skullo medföra Tysklands andliga och materiella ruin. Kolnische Zeitung för d. 8 dennes uppmanar konungen att afskeda br v. Bismarck. Ställningen är, euligt denna tidning, sådan, att ondast v. Bismarcks utträdande ur wiristren kan rädda landet från hotande olyckor och återställa det i sina grundvalar skakade förtrocndet till lugaets, oråningans och fredens upprättbållande. Att en så hofsam och försigtig organ som nämnda tidning förer ott så öppet språk är ett af situationons anmärkningsvärda tecke Såsom telegrafen verdal hor br v. Bismorck verkligen utekastat sitt sista stora nödankare, för att få fast botten i solksympåticrna. Preussiska regeringen har d. 9 dendes i förbundsdegen framlagt ett förslag, hvilaudo på ront demokratisk basis, på solksuveränitetens id! En förbundsreform är nödvändig, men den kan icke företagas af do tyska regeringarno ensamma; tyska folket sjolft är den yttersta och högsta instansen i fråga om en genomgripando förlndring af Tysklands sörbandsfsörfattniag; ett nationalparlament, ett demokratiskt parlament, utkoradt af folket genom allmänna omedolbara val, bör fördogskull sammankallas, och inför denna riksförsamling skola regeringarno framlägga ett prograra till försattningsresorm. Att ett sådant förslag blifvit uppgjordt af en hr v. Bismarck och ktionerasdt af en konung Vilhelm och bögtidligen iramlagat af preussiska junkorregeringens ombud på sörbundsdagens gröna bord är väl att räkna till nittonde århuadr.dots besynncrligare tilldrogelser och synes bevisa, att i vår tid föra alla vägar, äfven do krokigaste, icko till Rom, utan till demokratien. Att förbundsdagen endast med grimacer emottagit sörslaget följer af sig sjelst. Den höga församlingen hänsköt ej, fåsom annars vanligt är, motionen fill ou atskott, utan beslöt att först diskutora formen för dess behandling, detta synbarligon i å ål att viuna tid och afta den preus erin c. satorzikiska tvistens vidare utveckling. Den hubereala preussiska pressen har r1e4ånn tillbakaviset hr v. Bismarcks gålva mod ulla tecken af misstroendo och brist på aktning för gitvaren. Kulnische Zeitung skritver: ,Förbundsref lamert, tyskt nationalparlament, ink grund af allmän rösträtt — åct är pr rojekter, som jomte många sudra sysselsätts g Bismarcks rastlösa hjerna. Han h ;.t det största förakt för allt parlamentaokt väsen, och nu skall ett demokratiskt parlament vara det stora ankaret för huns statskonst. — Nationelzoitung vänder sig till de reaktionao med följande ord: Da sköna anbud, till hvilka J uti sista stunden gripen, hofva i eder mun icke det ringaste värde. J talen om en förbundsreform, men vi veta, att J hånat folkets sträfvanden efter en sådan. J talen om ett tyskt parlament, men vi po, hvad J här hemaa t nken om