————— ———————————— öfverste af Forsells tankar om landtförsvaret. (Ur Dagens Nyheter.) I nuvarande tidpunkt torde det ej vara ur vägen att i fråga om armåorganisationen erinra sig några yttranden af den såsom fosterlandsvän, statistiker och militär ex professo så utmärkte landtmäterichefen, öfverste Carl af Forsell. Vi hafva hemtat dem ur den år 1836 utgifna tredje upplagan af hans statistik öfver Sverge, och de äro alltså antagligen vida äldre än från denna tidpunkt. Så är det icko numera. Kriget måste, för att med framgång konna föras, vara nationelt. Alla moraliska krafter sättas numera på samma gång i verksamhet som de materiela, hela staten bringas på sätt och vis uti ett foberaktigt tillstånd, och ingenting mindre är i fråga än om en nation skall fianas eller ej. När kriget blifvit af denna art och de af folken fordrade ansträngningar knappt hafva någon gräns, så synes det vara ganska angeläget, att dessa ansträngningar icke utan behof påkallas. Om en nation, för att hållag beständigt stridsfärdig, utarmas till den grad, att hon blott med bekymmer kan lifnära sig, då förloras kärloken till den jord, för hvars försvar hon nödgas göra dessa uppoffringar. Sådan är de flesta enropeiska staters ställning. De talrika, stående härsrue fordra ovilkorligen en reform; och churu paradoxt det än låter, så kan det dock icke betviflas, att den regering, som jörst minskar den stående armeen för att dymedelst tillvägabringa en lindring i folkets skattebördor, blir derigenom starkare. Hennes uppmaning till nationen att, när det gäller, resa sig i massa eller gå, som man säger, man ur huset, skall då med kärlek och bercdvillighet åtlydas; ty folket vet och tror, att kxarken dess skatter eller blod i oträngdt mål uppoffras. Både i tal och skrift har blifvit yttradt och torde förtjena de upplystes eftersinnande, huruvida dot voro ett lämpligt mått och steg, om af hvarje 1,200 mans regemento blott 500 bibehöllos, såsom stam eller kärna, att för länets bovåing sluta sig til; att de öfriga 700 indrogos mot en måttlig ojgyt, bolgl i natura-proestationer, omedan penningecirkulationen är så trög i vårt vidst land och skatterna så höga, att jordbr åtminstono icke tål deinti-någon förhöjn ng; att do derför inflytande medel skulle inom hvarje län användas att i början eller medio af Juni månad, straxt efter sedan säningen är förbi, 14 dogars tid alla år exercera alla fem årens beräringsklasser. Tillgångar voro härigenom beredde till vinnande af en större öfning för såväl den bibehållna stammen af regementena, som för sjelfva befälet. Truppernas förråder af vapen och beklädnad kande också genom dessa medel bestridas och ökas; fasta baracker å regementenas mötesplatser uppresas, understöd åt dem af officerarne, som under regementets instruktions-kaptens ledning fingo sig uppdraget att rekognoscera provinsen; och slatligen, om öfverskotter funnos, bidrag till befästande af de naturliga försvarslinier, som otvifvelaktigt i hvarje landskap finnas, ehuru vi om dem sakna tillförlitlig kännedom. Såväl vid 1809 års riksdag, som äfven!