Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1866, sida 1

såg Schanhatta än som ett stympadt lik, än: som ett offer för en indians vilda passion. Mina förvirrade tankar ordnades först, då efter några ögonblicks ljudlös tystnad någon började rubba och nedvälta stenarna framför min båla och ett svagt ljussken straxt derefter inträngde till mig genom de robbade fogningarne. Sten efter sten nedföll, i den mån de sista hindren undanröjdes ökades ljusskenet hastigt, och straxt derefter framstack en; rödaktigt lysande fackla genom öppningen. Jag kunde i början icke urskilja hvem som bar blosset, ty öfvergången från det djupa mörker, hvari jag hade tillbragt så många timmar, till det flämtande ljusskenet var så plötslig, att jag bländades deraf och måste tillelata mina ögon. Men då jag hade vant mig vid ljuset så att jag åter kunde se mig omkring, visade sig en syn så sällsam och derjemte så oroande, att jag ej vågade tro på dess verklighet och frågade mig sjelf flera gånger om jag vakade, drömde eller hemsöktes af någon febervision. Vid hålans ingång, således vid mina fötter och något nedböjd i anseende till det låga taket, stod nemligen en manlig skepnad, som ej mera tycktes tillhöra denna verlden, utan föreföll såsom bortflydd från indianernas lyckgaliga jagtmarker. En ursprungligen högvext, men genom älder och kanske äfven genom sorger nedtryckt gubbe, med en flammande eldbrand i den sena handen och mitt manuskript i den andra, blickade orörlig som en bildstod ned till mig, likasom ville han gifva mig tid att noga betrakta honom och vänja mig vid hans åsyn. Och likväl utöfvade han mindre ettförskräckande än ett förvånande inflytande på mig, ehura den rörliga, röda belysningen bidrog