Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1866, sida 2

hastig död under deras af vild hämd riktade knifvar, i stället för att jag nu betraktade de dagar, hvilka förunnades mig och Schanhatta, såsom en oafbruten följd af förfärliga qval. Ä Först sedan den tjutande folkmassan kade skingrat sig riktade Svartfogel och hans lilla skara åter sin uppmärksamhet mot mig och Schanhatta. Svartfogel skulle utan betänkande hafva infört den röfvade flickan i sin wigwam, om andra icke äfven hade gjort anspråk på henne; men nu återstod honom endast den utvägen att fängsla Schanhatta likasom mig, och att låta behandla henne som fånge till dess hennes öde blifvit bestämdt; men likväl unnade man oss icke den trösten att få vistas i samma rum. Hyddan, som till det yttre liknade en kulle, hade genom fasta lerväggar blifvit afdelad i flera större och mindre, källarlika rum, af hvilka några knappt kunde rymma fyra eller fem personer bredvid hvarandra och inedlutad ställning. Till ett af dessa rum förde man den till händer och fötter bundna Schanhatta, hvarefter man äfven fängslade mig på samma sätt, men skoningslösare, samt stötte mig in i en annan mörk håla, hvars utgång man derefter tillmurade medelst nedslagna pålar och stenar. Lyckligtvis hade läkningen af mitt sår fortgått under de sista veckorna, oaktadt den ansträngande resan, så att de omkring mina fotleder fast åtdragna remmarne ej mera utöfvade någon smärtsam inverkan på detsamma. Jag led således inga andra plågor än dem, som förorsakades af mitt tvungna läge, och äfven dessa voro jemförelsevis drägliga, emedan jag kunde vältra mig från den ena sidan på den andra och för att hindra blodets stockning röra mina fötter upp och ned.