Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1866, sida 2

För att tänka desto mindre på min sorgliga lott tillbragte jag således hufvudsakligen min tid med att gifva min kropp den enda rörelse, som var möjlig, hvarefter jag sjönk tillbaka i ett tillstånd mellan sömn och vaka. Jag hade legat långa timmar på detta sätt, och en orolig slummer hade ryckt mig undan alla jordiska qval och sorger, då jag återkallades till medvetande genom sorlet af ett antal karlröster. Jag lyssnade uppmärksamt och med dödlig spänning. Oviss om det ännu var dag, om natten hade inbrutit eller en ny dag redan bade efterträdt natten, väntade jag redan att man kom för att på mig hämnas Svartfotkrigarnes dödande. Då föreföll det mig plötsligt som hade de mumlande rösterna rört sig tätt förbi mig och slutligen stannat på ett visst afstånd. Jag anade att de anseddaste krigarne och medicinmännen bland höfdingarne hade sammanträdt i trollhyddan dels för att rådslå om min person och mitt blifvande öde, dels för att slita tvisten om egandet af Schanhatta och manuskriptet eller snarare trollpapperet. Min förmodan bestyrktes, emedan mumlandet tystnade efter någon tid, hvarefter långa, med indiansk pathos hållna tal följde. Ehuru Svartfotindianernas språk blott föga afviker från det vanliga Siouxspråket, förstod jag dock endast högst sällan något enstaka ord. Väggarne, som skiljde mig från rådplägningsrummet, voro för tjocka, och sjelfva byggnaden så låg och grottlik att ljudet derigenom dämpades; men jag urskiljde Svartfogels röst, som utan tvifvel sökte ådagalägga sin rättighet till Mandanflickan och det talande papperet, samt äfven stämman af den andre krigaren, hvilken redan förut hade be