Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1866, sida 2

öre icke vara ur vägen att i detta ögonblick väcka en ny sådan fråga. Likasom så ofta elest, hafva äfven i kreditangelägenheten de klasser, hvilka föra samhällets talan, främst tänkt å sig sjelfva och sina egna behof. Den kredit och de kreditinrättningar, som det hittills varit råga om, äro uteslutande beräknade för de benedlade eller s. k. högre klasserna. Men äfven le obemedlade, de fattiga, de som knappast nåsonsin hört talas hvarken om statsbank, förelingsbank eller hypotheksförening — eller hvilka åtminstone icke veta vidare om dem, än att le äro inrättningar för stort folk, — äfven de hafva sin kreditverld. Äfven för dem är kredilen samma makt att mobilisera sina tillgångar, som för den högre stående, och samma skäl, som leda deras bättre lottade medmenniskor att begagna sig af denna makt, förefinnes äfven för dem. Likasom den rike, så har äfven den fatlige behofver, för hvilka hans eljest disponibla medel icke åro tillräckliga och hvilka han endast kan uppfylla genom att förmedelst krediten mobilisera — hans andliga kapital — eller andra tillgångar. Skilnaden är endast den, att den förmögnare oita gör det för att genom nya företag skaffa sig tillfälle till vinst, under det att den fattige oftast gör det för att undgå nöd och hindra sin arbetsförmåga att gå under, samt att den rike ofta kan förskaffa sig lån blott på grund af den säkerhet, kännedom om hans insigter och förmåga lemnar, under det att den fattige oftast kan erhålla sina lån endast mot mera materiel säkerhet. Den förmögne lånar för att förkofra sig och lånar mot garanti at sin person; den fattige lånar för att icke duka under för eländet, och lånar mot pant. Men för hvardera är krediten samma lifsbehof och har anspråk på att icke förbises på det ena området mera än på det andra. Kredit mot endast personlig säkerhet, d. v. s. den säkerhet, en persons andliga egenskaper erbjuda, är den högsta och mest välgörande formen af krediten. Ty det är den, som lemnar tilifälle att tillgodogöra det kapital, som ligger uti menniskornas moraliska förmögenheter, hvilka utan den ofta blifva tvungna att ligga oanända. Detta slag af kredit är emellertid till ljd af sin natur svår att i större mån göra tillgänglig för den lägre och fattigare klassen. Ty om äfven dennas arbetskraft och omtänksamhet i sin helhet utgör en af de vigtigaste delarne af en nations rikedom, så är det dock svå:t att i hvarje skildt fall bedöma den säkerhet det erbjuder och att derpå bygga ett egentligt kreditväsende. Hvad i den vägen likväl kan uträttas genom en lämplig och ändamålsenlig organisation, bevisa de å en del utländska orter alltmera utbredda produktionsoch förskottsforeningarne af arbetare, med deras fördelaktiga resultater, och vi böra hoppas, att vi ätven framdeles skola lyckas att förskassa dem inträde också i vårt land. Detta slags kredit för de s. k. lägre klasserna är dock kanske något allt för nytt och från förbållandena hos oss allt för mycket afvikande, för att ännu med fördel kunna påtänkas. Det är icke med utlåning mot personlig säkerhet, som kreditväsendet tager sin begynnelse; detär tvertom den form, hvartill det först genom en längre utbildning höjer sig. Det är mot utlåning af materiel säkerhet, lån mot part, som den börjar. Och denna form af krediten är redan allmän inom våra lägre samhällskretsar. Det är derföre främst påkalladt att söka förskaffa densamma en bättre och ändamålsenligare gestalt. Tid efter annan — och om man ger aktderpå, är det icke så sällan — läser man i tidningarnes annousafdelningar tillkännagifvanden af ungefär följande lydelse: ,,Egaren af den eller den hos undertecknad innestående panten anmodes att skyndsammast utlösa densamma, emedan den eljest blifver försåld. — Dessa annonser utgöra förbigående skymtar, genom hvilka de fattigas kreditväsende emellanåt uppenbarar sin tillvaro inför offentligheten. Men oberörda af densamma och till största delen helt och hållet okända för den högre allmänheten röra sig der bakom en massa af andra dylika pantlåningsaftärer. Att göra sig ett ens ungefärligt begrepp om omfånget af desamma är omöjligt. Men att deras antal är betydligt, är säkert. Massan at de fattige och behöfvande å vår ort är stor, och det är till pantsättning af en eller annan artikel, hvilken för ögonblicket kan undvaras, men hvars försäljande man i det längsta vill uppskjuta, som de i nödens stund vanligtvis taga sin tillflykt för tillfredsställande af sina behofver. Och på samma gång måste man svårligen misstänka att denna lånerörelse bedrifves på ett föga samvetsgrannt sätt. Ty pantlåningen är en sak, som lätteligen kan missbrukas till ocker på nöden. I stället för att betrakta panten såsom en nödfallssåkerhet, hvilken tillgripes endast ifall betalniog icke på annat sätt står att erhållas, kan långifvaren lätt använda densamma till en spekulåtion på läntagarens oförmåga att i det utsatta ögonblicket inlösa panten, för att sålunda komma i besittning af densamma. Korta låneterminer och på förhand skrifna, för den utsatta förfallodagen daterade erkännanden, att panten genom försäljning öfvergått till långifvaren, äro de brukligaste medlen härför. Och begge skola florera äfven härstädes. Att försöka att få pantlåningen härstädes ställd på en väl organiserad fot är derföre en sak, hvilken är påkallad såväl af den utsträckning densamma redan tyckes inneha inom vårt samhälle, som af det sätt, hvarpå den tyckes bedrifvas. Medlet härför är detsamma, som redan i de flesta andra större städer blifvit användt för detta ändamål: inrättandet af en offentlig pantlåneinrättning, byggd på humana grundsatser. Till dessa grundsatser höra: att Jånen finge utestå ända till och med ett års tid; att utöfver den vanliga räntan endast skuile tagas den för inrättningens bedrifvande nödiga provisionen; alt panterna efter förfallotiden ännu en viss tid finge utlösas mot tillägg af en straffränta; samt sluiligen att panterna ständigt försåldes å offentlig auktion och att det för desamma inflytande öfverskoitet öfver beloppet af det utlånade tilljölle egaren af panten. Genom tillämpandet af dessa grundsatser blefve pantläningen ställd på sin rätta grund och genom konkurrensen skulle den ifrågavarande infrättningen bortdraga låntagarne från de ockrare, åt hvilka de nu tyvärr alltför ofta torde vara hemfallne, och genom eflentlighetens kontroll vore den sjelt hindrad från missbruk. Dlan skall väl kanske säga, att en sådan anstalt endast skall tjena till att inom den fattiga klassen ytterligare befordra vanan att pantsätta sin lilla egendom för tillfredställande af behofver, hvilka lika så lätt kunna vara lättsinniga och lastbara som härflytande från verklig nödvändighet. Men om ätven en del af de lån, som på sådant sätt erhållas, kunna missbrukos sä är det något, hvilket i ingen händelse kan hindras, och så länge vanan att låna mot pant en gång förefinnes, är det i alla fall bättre att denna utlåning ligger i händerna på en anstalt, som icke söker att missbruka den, än att den skulle begagnas till utsugande af dem, hvilka äfven för frivola behofver anlita denna kreditutväg. Och vidare är det ingalunda på långt när alltid fallet, att den skall anlitas för sådana ändamål. Den kan likaväl tjena till en hjelp åt nöden och det verkliga trångmålet, som utgöra ett medel för lättsinnets tillfredsställande. I detta afseende står den i alldeles samma ställning som alla andra kreditanstslter; och för det att deras tjenster kunna missbrukas är det intet skäl att vilja hindra deras tillvaro. öÖrganiserandet af en pantlåneinrättning härstädes vore derföre utan tvifvel ett företag, som vore egnadt att för den fattigare folkklassen vara till samma nytta, som de andra kreditanstalter, hvilka hos oss inrättats för de högre klassernas behof, äro för desse. —— — —0 80 — — — —O — — 2 ö Staden och Länet. Teater. I går afton bade man tillfälle att å Nya Teatern återse Shakespeares bekanta komedi ,Så tuktas en argbigga. — Ännu efter sekler framstår detta alster af den store 2 Ötnsla G RR