Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 2

hade de ämnat utföra en skalpdans eller draga ut på krigsstigen. Äfven Schanhatta räckte man färger och björnister för att festligt pryda sig och ordna sitt sköna hår, men hon tillbakavisade icke blott dessa indianska artigheter med omisskänneligt förakt, utan hon strödde till och med en handfull aska på sitt hufvud för att tydligt ådagalägga sin afsky, allt till Svartfogels största missbelåtenhet. Hon visste hvad de festliga förberedelsorna hade att betyda och ville ej intåga i Svartfötternas by såsom en indiansk krigares utvalda maka, utan som en sörjande fånge. Efter två timmars färd befanno vi oss på en vågformig höjd af prärien, och då de redo utför dess motsatta sida låg den stora och rikt befolkade Svartfot-byn framför oss. En liten ström med skogbeväxta stränder, hvars krökningar förlorade sig åt båda håll vid den aflägsna synranden, genomflöt byn; jag upptäckte åtminstone från vår upphöjda ståndpunkt att talrika tält och hyddor, ätskiljda genom större eller mindre mellanrum, betäckte betydliga sträckor på båda sidor om densamma, och på alla håll betade bjordar af hästar och åsnor. Det gafs således få eller inga utsigter att undgå den för mig bestämda, ohyggliga marterdöden och ännu mindre att rycka Schanhatta undan Svartfogels händer. Om det än kunnat lyckas oss att gäcka våra fienders vaksamhet, hvart skulle jag väl hafva vändt mig med mitt lama knä, och hvilka hästar hade väl varit tillräckligt uthålliga att bortföra oss från några hundra af dessa vilda och grymma förföljare? (Forts.)