Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 2

läger befann jag mig således tillfölje af svagheten efter mitt sår så utmattad, att jag tillbragte de få hvilotimmarne under en nästan oafbruten sömn. Schanhatta förblef sig alltjomt lik, ehuru hon bevakades med misstrogna blickar af Svartfogel; hon vårdade mig, så vidt det var möjligt, med en moders omsorg, och de få ord, som hon nödgades utbyta med Svartfötterna, yttrade hon med ett så orubbligt och om det djupaste förakt vittnande allvar, att vildarne slutligen knappt våga tilltala henne af fruktan att utskrattas af sina kamrater med anledning af de bittra svar de erhöllo. I början hade hon hoppats att under resan finna tillfälle att befria mig och tillsammans med mig fly på den lilla skarans snabbaste hästar, men alla hennes planer strandade mot vaksamheten hos våra fiender, hvilka ej förlorade oss en enda minut ur ögonsigte under den flera veckor långa, ansträngande resan. Likväl hördes ej någon klagan från hennes läppar, och endast derigenom att hennes ögon erhöllo ett sorgsnare uttryck, att hennes fylliga, ungdomsfriska kinder började insjunka, och att hon blef enstafvigare i sina Dag; Duyck, hvilka hon hviskade eller sjöng till mig, insåg jag att äfven hennes förhoppningar började försvagas, och att hennes fasta tillförsigt allt mera gaf vika för en obestämd farhåga. En morgon, då vi redan under tre veckor hade befunnit oss på resan, märkte jag att indianerna rustade sig till uppbrott med större omsorg än vanligt. De rengjorde och putsade sina vapen, skalplockarne förseddes med fjädrar och andra prydnader, och de kopparfärgade anletsdragen målades med röd, gul och svart färg så vildt och gräsligt som