Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1866, sida 2

hade ätervändt till sin aflägsna by efter värt sista siendtliga sammanträffande på ön, utan att de, sedan de öfvertygat sig om att Dalefield och hans följeslagare hade anländt till gränsnybyggena utan oss, hade oaflåtligt forskat efter oss och till detta ändamål försett sig med de hästar, som funnos till hands. Detta visade mig äfven hvilket högt värde höfdingen fästade vid besittningen af Schanbatta, och att han heldre skulle hafva afstått från allt annat, till och med från sin hämd på mig, än att godvilligt öfvergifva försöken mot Schanhatta. En timma efter soluppgången voro vi slutligen resfärdiga. Sakerna hade blifvit packade på tvenne mustangs, och emedan Schanhatta och jag äfven erhållit springare, och hästarne tillhörde den på prärien inhemska, uthålliga racen, så voro vi i stånd att resa ovanligt hastigt. Tack vare min trogna följeslagerskas bemödanden hade jag till och med under resan ej skäl att klaga öfver hård behandling; och ehuru en och annan Svartfot stundom förhånade mig och med utsökt elakhet beskref de marter, som väntade mig, så åtnjöt jag likväl en viss frihet, hvilken inskränktes endast så till vida att mina fötter sammanbu wil medan vi reste, medelst starka remmar under hästen, medan en annan rem förenade min hästs tyglar med min närmaste väktares sa del. Under nätterna måste jag underkasta mig att fängslad till händer och fötter ligga emellan två krigare, medan en annan vakade bredvid mig med laddad bössa för att nedskjuta mig vid minsta försök att fly. Resedagarne förflöto med en viss likfor mighet. Från soluppgången till hennes ned gång och stundom äfven en del af natten be funno vi oss i sadeln; och sedan vi sla gi