Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1866, sida 2

om 14 dagar skola de nya kamrarne sammanträda. — Dagenea post. TYSKLAND. Nationalzeitung för d. 31 Mars offentliggör den cirkulärdepesch af d. 24 Mars 1866, som grefve Bismarck skickat till samtliga tyska magter med undantag af Österrike. Då man läser denna depesch, måste man förvånas öfver den blandning af dumslug bränvinsadvokatyr, tilltagsenhet, oförskämdhet och enfald som den utvecklar — egenskaper, hvilka synas karakterisera nämnde ,store preussiske statsman och hvilka, tillsammanlagda, utgöra den enda förklaringen på både hans inre och hans yttre politik, Depeschen börjar med att omtala de stora förhoppningar Preussen byggde på fördraget i Gastein, men hvilka blifvit illa besvikna af Österrike, som sedan dess , städse sträfvat att faktiskt öfverantvarda åt prinsen af Augustenburg de hertigdömen, som tillhöra konungen af Preussen, vår allernådigste herre, och H. M. kejsaren af Österrike gemensamt. Mot detta Österrikes förfarande har Preussen gjort föreställningar, som dikterats af det försonligaste sinnelag och hållits i vänskapligaste form. På dessa föreställningar har Österrike gifvit ett afböjande svar (i dess depesch af den 7 Febr.). Sedan dess har preussiska regeringen omöjligen kunnat finna det ändamålsenligt att fortsätta korrespondensen med Wienerkabinettet, men tillika låtit österrikiske gesandten i Berlin, grefve Karolyi, förstå, att Preussen alldeles icke tänker på ett krig, utan betraktar sin ställning till Österrike endast såsom fri från den förra intimiteten och hvarken bättre eller sämre än före danska kriget. ,,Men till vår förvåning se vi Österrike plötsligt träffa anstalter till ett stort krig och samtidigt förebrå oss, att det är vi, som ämna störa fredeo. I ett slikt beteende kan Preussen ej se annat än ett öfvertygande bevis på ett fiendtligt sinnelag, som afvaktar ett lämpligt ögonblick för att skrida till handling. För att ej, såsom år 1850, blifva oförberedt öfverraskadt, har Preussen fördenskull äfven måst börja rusta. , Påståendet, att Österrikes rustningar endast afse sjelfförsvar, kan ej betaga dem deras hotande karakter; vi måste tvertom frukta, att Österrike skall byta om språk, ifall ett afgjordt försprång i rustningarne ger det någon öfverlägsenhet öfver oss. Har således faran för en konflikt blifvit förstorad, är det icke vi, som drabbas af förebråelser derför.... Den erfarenhet vi sålunda återigen vunnit om tillförlitligheten af en österrikisk allians och om Wienerkabinettets verkliga sinnelag emot oss tvingar oss att taga äfven framtiden i skärskådande och se oss om efter garantier. — Dessa garantier söker nu Preussen hos de öfriga tyska magterna. , Gentemot Österrikes hotande rustningar äro vi nu i det läge, att vi måste till våra kolleger inom förbundet ställa den fråga, om och i hvilken mån Prenssen kan räkna på deras goda vilja. Men äfven om ett gynnsamt svar gifves på denna fråga, så erbjuder den nuvarande förbundsförfattningen och förbundskrigsväsendet inga säkra garantier, att de öfriga tyska magterna kunna gifva Preussen allt det understöd, som annars bör kunna påräknas. Fordenskull vill Preussen med det första föreslå en reform af förbundsförfattningen. (Af hvad natur denna reform skulle vara, nämner depeschen icke.) Blefve Preussens magt en gång krossad, så vore Tysklands krossad på samma gång. Alla tyska regeringar böra fördenskull betrakta som en helig pligt att understödja och samverka med Preussen. I annat fall, förklarar herr v. Bismarck, har Tyskland att befara Polens öde. Det är sålunda af hög vigt, att de tyska magterna i denna tvist taga sitt parti och otvetydigt gifva tillkänna, om de vilja bjelpa Preussen, ,ifall vi angripas af Österrike eller genom otvetydiga hotelser tvingas till krig. — Detta är den originella depeschens hufvudinnehåll.